Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om hela himlen med den mängd, hon bär
Af verldar, hvilkas vidd omätlig är,
Som deras afstånd, rundt om jorden fore,
(Ett grand mot dem!) och det med sådan fart.
Som dygnet löper om. Att det är jorden,
Som mellan söderns pol och den i norden
llvälfs kring sin axel, var förut mig klart.
Nu ser jag ock, att hon kring solen skrider
Inom den tid, vi räkne till ett år,
Ocli att den lutning, hvari axeln står
Mot hennes bana, skiftar årets tider.»
«Men solen sjelf,» invände priorn än, «Om hon står
stilla, måste hon ju falla?»
«Hvem vet,» får han till svar, «om hon med alla,
Som henne följa, ieke rörs igen
Omkring en annan sol? och den - jag bäfvar
Att tänka än en tredje, fjerde sol,
Och slutligt en, der Skaparn har sin stol,
Kring hvilken allt i evigt samljud sväfvar!»
Han teg, och tysta stå de alla tre,
Och uppåt skyn i stilla andakt se.
Och nu i all den här, som fram der tågar,
De finna ordning, ej förvirring mer.
Till slut på stjernan, som i Vestern lågar,
Med hänförd blick den äldre gästen ser
Och låter så, högtidligt stämd, sig höra.
«Se, lik en fyrbåk bortom hafvets rymd, Ej af
dess ändlöst höjda böljor skymd, Hon vinkar mig.
Hon skall mitt segel fora, Nu aftonstjärna, fram
till Vesterns land; Se’n morgonstjerna, skall hon på
dess strand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
