Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Dä han detta talat,
Han tyst och tankfull stod ett ögonblick, Och
med en upprörd själ till hvila gick. Han sof; dock
ej hans hjerta blef hugsvaladt. Väckt af sin oro,
innan det blef ljust, Han steg på däck, för att pä
kosan akta. Han fann Kopernik stå der än, förtjust,
Och södra himmelns hemisfer betrakta. Der, innan
hafvet nya länder ter, Hans kännaröga nya stjernor
ser. Men nu de alla blekna och försvinna, Ty redan
visar sig i österns sky Hon, som vill ensam ses,
en herrskarinna; Hvar dag densamma, dock hvar morgon
ny.
«Vid hafvets rand, som synes verldens vara, Att se
dess ljus gå upp, hvad herrlig syn! Men icke blott,
då hon vid himmelns bryn Står upp ur moln, af guld
och purpur klara, Ar solen undransvärd på ocean:
Ännu på höjden af sin blåa ban, Der haf och himmel
ensam hon bestrålar, Hon hänför mig och för min
tanke målar Guds majestät, då, innan tidens flod
Sprang fram ur töcknet, Han allena stod Och böd
omkring sig tusen verldar ljunga Och ordna sig till
en.» -
Kopernik teg,
Ty nu för högt hans fulla känsla steg. Att kunna
tolkas af en dödlig tunga, Hans ögon talte dock med
himmelsk glans.
«Jag äfven helsar rörd den nya dagen,» Vidtog
Columbus, «är del än till lands?;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
