Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock aldrig’ torr jag känt mig sa betagen,
IS o ni nu, min vän. Ty det bekymmer, du
Med ditt systern mig gjort, den skingrar nu.
Du häpnar. Hör! hvad mig i natt förskräckte.
Jag drömde, att vår jord af en orkan
l rymden greps och rycktes ur sin ban -
Och föll; och fallet oupphörligt räckte;
Och jag der ensam i förtviflan satt,
Från Gud och verlden skild, i evig natt.
Min ångest väckte mig, ocli hit mig följde,
Och då jag tänkte, hur vår boning är
En kastad boll, ett grand som vinden bär:
Mig, vaken än, den drömda fasan höljde,.
Men nu, när solen öfver mig jag ser,
På detta vida haf, der vi allena
Tillegna oss det ljus och lif, hon ger:
Der, om det funnes blott en båt, den ena
Kj mindre lystes, värmdes, än om der
Flöt allt hvad segel i Europa bär:
Nu rinner jag, hur Plan på allmaktsstolen ,
Som styr all verlden, till vår lilla jord
Kan se ined sin försyn, sin nåd, sitt ord.
Ja, som vi tycka, att den vana solen
För jorden blott, på hennes sky, är till;
Så tro vi ock, att Gud oss vårda vill:
Som vore vi hans enda undersåter,
lians enda barn; att verlden till ett hus
Kör oss är skapt; att sjelfva himlens ljus
Kör oss gå upp och ner lians godhet låter.
Det tänker jag, när jag om dagen går,
Att, som han bjuder, verka, njuta, tala.
Men när i nattens tysta stund jag står,
Och i hvar stjerna ser en verld framstråla:
Då sjunker jag i stoltet; och likväl
A.t höjden upplyft känner sig min själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
