Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring1 alla verldar far hon, och tillbeder, Med
deras åbor, samma enda Gud., Som med sin sannings
ord, sin kärleks bud. Dem alla till ett mål i ljuset
leder.»
Tvåhundra mil de hade farit re’n, Då amiralen, att
på allting akta, För dagen tidig, in i natten sen,
Vid rodret stod och syntes brydd betrakta An polens
stjerna, än magnetens nål. Han såg med häpnad, att
ej mer dess mål I hennes linie var. I trenne
dagar Han teg dermed; men andra det också Ha redan
märkt och i bestörtning stå. Hvad skall nu leda dem,
då sina lagar Naturen sjelf tycks ändra i den verld,
Dit de förmätet ställt sin blinda färd?
Nu steg Columbus fram och sade: «Vänner! Gen er
tillfreds. Nordstjernan är det ej, Som åt magneten
ger sin rigtning; nej! Han har ett amijit mål som man
ej känner, Kanske i jorden gömdt. Kanske är der En
pol af jern, hvars älskare ban är. Förändringen, ehuru
ganska verklig, Hör ej kompassen. Stjernan rår
derför. Soin andra stjernor hon sitt omlopp gör, Ehur’
dess rörelse är föga märklig. Här märks den dock:
ju längre dit man far, Dess mer från polen hennes
blick sig drar.
Törhända är det ock utaf Försynen, Ät oss en hemlig
vink,» han sade se’n, «Att kosan framåt vestra
himlabryuen Vi skola hålla som vi hållit ro’n.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
