Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kopernik inom sig ej kunde gilla Columbi sats; oeli
fast han sina skäl Ej höll tillbaka, teg han nu
likväl, Då han den tjenlig fann att oron stilla.
(’Hvarför magneten felar, vet jag ej; Men polens
stjerna pekar jemt åt polen. Hon kring vår jord sig
skulle hvalf va? Nej, Hon är en sol, och större
än den solen, Kring hvilken jorden rörs, ty jorden
går Så visst j som detta skepp; och solen står.»
De sista orden af de andra hördes:
Dem som ett ordstäf han på tungan bar
Och talte ut, då han i tankar var.
Det väckte skratt, hvaraf han dock ej stördes.
Nu äfven patern hörde dem: en låg
Och blek och mager man, som Boyle nämndes.
Af hvilkens uppsyn, sinilig på en gång
Och grym, man än förargades, än skrämdes.
«Hvad!» ropte han, «är ni en Josua, Som kan befalla
solen att stå stilla ? Deri er trollkonst torde sig
bedra, Hur ni än hoppas folkets ögon villa Med edra
cirklars och trianglars spel!»
«Ni om en dödlig tror,» Kopernik sporde, «Att han
det kunde: blir det då ett fel, Om jag den Högste,
som all verlden gjorde, Tror om en vishet, lika med
hans makt, Som re’n i skapelsen till solen sagt:
(fStå här, och hvalf omkring dig dessa alla, Som,
mot din storlek ojemförligt små,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
