Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och af sig sjelfva mörka, tröga, kalla, Af dig
allena ljus och värma få.»»
«Hur långt från linien kunna vi väl vara?
Tag du din astrolab, min unga vän,
Och gör din räkning; jag gör min, och se’n
Jemföra vi,» Då patern skulle svara,
Kom af Columbus detta ord i tid
Och afbröt en törhända vådlig strid;
Ty munken re’n, att kättaren förbanna,
Som både timlig eld och evig värd,
Upplät sin mun; men nu han lät det stanna
Vid hemlig harm, i hatfullt hjerta närd.
Fast mången log åt grubblarn, som än svängde
Omkring en pinne ett linieradt klot,
Än det i luften på ett snöre slängde,
An fällde mellan mastens topp och fot:
"Var han likväl af alla ej blott aktad
Som lärd och from och ren i verk och ord,
Men lik en högre varelse betraktad,
Som himlen mer tillhörde, än vår jord.
Den andra, som ett helgon synas ville,
Men under drägten af ett andligt gille
Ett verldsligt sinnes alla lustar bar,
Hit af Fonseca sänd att speja var.
Ej blott på allt hvad amiralen gjorde
Och talte, men hvar min han akta borde,
För att hans dolda tankar spana ut,
Och finna något, hvarmed dock till slut,
Om än hans galna upptåg skulle lyckas.
Han snärjas kunde och i stoftet tryckas.
Märk, var ministerns vink, på hvad han tror:
Inkvisitionen ögon har och klor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
