Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den af ett ständigt hopp, att snart ta landa.
Ännu tillbakallållna orons anda
Till slut sig röjde icke blott i knot,
Men i ett upprorslikt, halfqvädet hot.
Columbus, utan att det låtsa märka,
Sin lugna, milda värdighet behöll;
Och oförmärkt ifrån hans läppar föll
Ett lämpligt ord att trösta, muntra, stärka,
Och alltid tego skrikarne dervid.
En qväll var mellan dem en högljudd strid;
Då steg han fram och så begynte tala:
«Till Andalusien far ej vårens svala
I mer behaglig luft och våren der
Ej fägnar så, som sena hösten här.
Hur lätt att andas och hur ljuf att känna
Är hvarje flägt! En annan verld är denna,
Än den vi lemnat, lika skön, som ny.
Dess himmel visar stjernor förr ej kända,
Och från dess land, fast gömdt i qvällens sky,
Allt flera fåglar oss till mötes lända.
Ack! se den lilla, som der lyser grann,
Lik en förflugen bit af himlabågen.
Det slägtet långt till sjös ej fara kan,
Se, han försöker hvila sig på vågen.
Det gick ej an. Han kommer hit kanske.
Tyst! skräm ej honom. Ser ni, hvar han sitter?
På mastens topp; och, van att menskor se,
Oss helsar vänligt med sitt aftonqvitter.»
Vid dessa ord all oro var förbi.
Ej endast teg det fräcka myteri,
Men fröjd och hopp i allas sinnen rådde.
Dem så förändra, mindre dock förmådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
