Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Af den upphöjde, ja, hans blotta blick
Hos landets barn, som pant frän himlen, gäller.
Först i en hemsk bestörtning1 öbon föll Vid skeppens
åsyn, som hans enfald höll För hafsvidunder j dä
han säg dem skrida Af egen kraft med stora vingar
fram. Se’n säg han häpen pä de djuren rida Sällsamma
menskor, om till inenskors stam De verkligt hörde,
dä likt fåglars slägte En brokig klädnad deras kropp
betäckte; Dä sjelfva ansigtet, hvars färg ej var
Brunrödt som hans, af här en prydnad bar. Af hafvets
gudar, som pä stormen fara, Men bo i djupet, trodde
han dem vara. Men nu frän skyn han tror dem stiga
ner, Dä han Columbi milda helsning ser. Deri han
styrks, ehur’ förskräckt, dä stranden Af skeppens
thordön ger ett långsamt dån, Och moln på blixten
följa derifrån. Som sändebud ifrån den stora anden,
Och himlaväsen, som i ljusets hem Omge hans thron,
han nu betraktar dem.
Allt mer i salig väntan sig förlora Hans skräck
och oro; och den når sin höjd, Då han får se,
högt ropande af fröjd, Ett mindre sjö djur skiljas
från de stora. «Men det ej vingar har, ej sjelft
sig rör: Det är en himmelsk båt, som gudar för. Se,
såsom morgoiiskyn. den högröd lyser.»
Skarlakansklädda slupen hänför så
De vilda, som allt mer betagna stå.
Och se de män i harnesk, som den hvscr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
