Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KM;
Mot solen blänka i högtidlig prakt,
Se tjugo årors rörelse i takt,
Och fanorna, som au med vädret leka,
An vågen med en kyss, ett natthugg,, smeka.
Ej allt det nya, som de se, likväl
Ett sådant intryck gör i deras själ,
Som att de smattrande trompeter höra.
Så skakades vid Sinai, der Ond
Steg ned, hans folk, då de basuners ljud.
Som lag och dom betydde, slog dess öra.
Nu rörde slupen vid det nya land, Den nya verld.
Med korset i sin hand,, Columbus, som sig borde,
främst af alla Beträdde den; och se’n han jorden
kysst, T det på knä han skyndade att falla, Han upp
åt himlen såg och tillbad tyst. Vänd till de andra
se’n, han böd dem stiga Ur slupen alla; och att
Ön inviga, Upp till en luftig, palmbekransad höjd,
Som af hans blick på sjön var redan röjd. Han sig
begaf, med korset för sig buret, Der «Saii Salvador»
var i guld inskuret.
«När Noach,» sade han, «vid flodens slut, Steg
upp på berget, der hans glada dufva Oliven funnit,
spanande förut, Och der han sjelf fann vinets ädla
drufva: Han der ett altar reste samma stund;
Och nådens båge till ett nytt förbund Med skaparn
böd de frälsade ur arken. Så äfven Jacob, som,
i öknen flydd, Der hade hvilat under Guds beskydd,
Invigde till hans hus en sten på marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
