Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Hvarmed han träder i lians helga kall, Förbittrad är,
fast ej lians harm utbryter: Den bidar tyst på stunden
af hans fall.
Den obekante, som med Pinzon följde,
I qväll kom fram, att sig i land bege.
Det häpna folk en Ethiop fick se,
Hvars anlete likväl en hufva höljde,
Så att den viste blott dess nedra del,
Som syntes skön, men litet kall och stel.
Dödsskräck betog de män, som båten rodde,
Der, lyst af månen i den sena natt,
Han i en blodröd mantel insvept satt:
En trollman, om ej troll, de honörn trodde.
Men då i land han stigit upp och gick
Att ön bese, och på en klippa stannat,
Han lyfte hnfvan, med en ljungeldsblick
Ur djupt irisunkna, såsom till ett annat
Ansigte gjorda Ögons dunkla vrå:
Fast hyn var svart, de syntes himmelsblå.
En vild och en spanior. som honom skåda
På en gång råkte, sprungo häpna båda,
Hvar till sitt folk, och ropte, att de sett
Afgrundens konung sjelf i anletet!
En sådan, ond och stark, sig föreställde
De vilde äfven. Pinzon i förbund
Med satan trodde man från denna stund;
Och att ge vigt åt hans person, det gällde
I folkets ögon mer, än om han fått
En amirals och vice-konungs lott.
Nu att den svarte ro oin bord tillbaka,
Fast själ och kropp det måste hos dem skaka,
De voro tvungne, arma kristna män!
Och der sin bonirm’ to^ han in ii>’on.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
