Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l ()[)
Re’n landets barn - och barn de äro alla,
Godsinta barn - sig närma mer och mor Till solens
son, som de Columbus kalla; Förtjuste af de
skänker lian dem ger: Glasperlor, som kring deras
hals sig rada; Och Silfvertråd, som än i deras har
Sig slingrar, än en ring om armen slår; Och bjellror,
som de dansa med, så glada. Allt detta fägnar dem så
mycket mer, Som de från himlen tro det kommit ner.
I stället ge de frukt, «så skön, att Eva,
Om hon ånyo fick på jorden lefva,
Och den förbödes, kom på fall igen,»
Så patern sade, då han åt af den.
Det var ej ananas, som sedermera
Han lärde så till smak, som lukt, värdera.
På bladfull stjelk den växer, som ett bär,
Fast kolossalt, som alla växter här.
Men denna ser han från ett tråd bli tagen,
Som tycks den bjuda - så från jordens bryn
Högt upplyft - blott åt varelser i skyn.
Af fruktens sjelfva namn han blef betagen:
Den hette Papa: Påfve säga vi.
Ett hyllningsrop han tydligt fann deri
Ät påfven, Guds ståthållare på jorden,
Nu ock i denna verldens del det vorden,
Se’n han på ocean sitt finger lagt,
Och dragit öfver deri ett streck, och sagt:
<(Det tillhör Portugal, och Spanien detta,
Och mig det hela: vare sagdt med rätta!»
Det folk, här lefvat många tusen år,
Nu mer om ingenting i landet rår.
Så tycks det ana re’n och sjelfmant ämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
