Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Så amiralen muntrar sina män.
Sjelf i det hopp att känna snart igen
Den rika ön, som Marco präktigt målar.
Hvars hela land i odlad yppighet
Ar likt en skön, i Persien väfcl tapet,
Och der den gyllne hufvudstaden strålar
Af egen glans, lik den, som solen ger
Ät torn och tempel, då hon stiger ner.
Förbi en rad af Öar allt mer sköna,
Der papegojor nicka på hvar gren,
Han far, förtjust af tanken, att han re’n
Ar i de skär, Cipangos nejd bekröna.
Han tror det funnet, då han Cuba når,
Som likt en drottning bland de andra står.
Dess djerfva uddar ej blott sjön inkräkta,
Men himlen sjelf med berg, af moln betäckta.
Dess skog jemväl, som kring det rika fält,
Der floder af kristall och silfver rinna,
I tusenårigt majestät sig ställt,
Med bergen täflar att till skyn upphinna.
Men äfven här blott vild natur han ser,
Som sjelfmant frukt åt vilda menskor ger.
Alonzo mellertid af dessa hörde
Ord, som han missförstod, och slöt deraf,
Att detta land till Asiens fastland hörde.
Derom en vink han amiralen gaf,
I det han tog en vigtig min och lade
För honom fram sitt eget kort, och sade:
«Cipango är ej här, men som jag tror Cathay.
De vilde tala örn en stor Och mäktig konung,
som på guld blott spisar, I guld blott sitter, ja,
på guld blott går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
