Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man läste dä, som i hans dagbok än, Hur lifligt,
som en sann naturens vän, Han kände allt det sköna
ocli det höga, Som här är slöst af hennes hulda
hand. Det visa ock hans bref till Ferdinand, Ehuru
denne, som blott guld begärde, På all hans målning
satte föga värde.
Kungsträdgård nämns en del af dessa skär Ännu i dag,
och drottningsnamnet bär En annan grupp, som dem
Columbus nämde. Ju längre fram han for, längs Cubas
strand, Dess mer med Piuzon höll han och bestämde
Att hit sig sträckte Asiens fasta land.
«0! käimeii,» ropte han, «hvad ljuflig anda
Oss vinden bär af muskot och kanel. Vid Indiens
krvddbeväxta kust vi landa.»
Inbillningen med lukten liar sitt spel, Liksom
med synen. I en vik, som sedan Ar Phillippina
nämnd, de hunnit redan, Då i den mörka skogen mer och
mer En utsigt öppnas åt en ljus savanna, Der allas
ögon samma syn besanna. En tropp, som lyser röd och
hvit, man ser I slutna leder sig på fältet ställa,
Beväpnad, som det tycks, med långa spjut, Tillreds
att möta, om det skulle gälla. En fiende och hindra
den från land.
«Se,» ropar amiralen och sin hand Utsträcker med en
fröjd, som alla gläder: «llär ha vi ej blott folk, som
bära kläder, Men en i leder ställd, ordentlig tropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
