Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Ty vinden andats ut på land och vatten.
Columbus sedan, då det led till natten.
Till folket sade: Ära vare Gud!
l denna natt är Frälsarn född på jorden.
I morgon både våra högtids ljud.
Att han det oek för denna ö är vorden.
Van, att sin egen blick allena tro,
Och af sin omsorg en minut ej spilla,
Columbus hittills gett sig ingen ro.
Men nu, då allt i sjö och luft är stilla,
Han sig till hvila på en stund beger
Och lemnar skeppet i sin styrmans händer.
Ee’n vänd att stiga i sin hytta ner,
Han till Christoffer leende sig vänder
Och säger: «Lots! du kan dig hvila nu,
En stund, du äfven: din kamrat är ju
Som vanligt här och hjelper dig beställsamt.
Se ner i sjön, hur han vid föreri står
Och ej från skeppet, fast det stannat, går.
Det är i sanning med den fisken sällsamt.
Men tag till vara, du vid rodret der,
Och skyll ej honom, om på grund det bär.»
På allvar kuride han ej någon fara
Sig föreställa, då en båt förut
Var sänd att pejla hela vägen ut,
Och den befanns så ren, som öppen vara.
«När vädren sofva, sofve sjöman ock.»
Med denna tanke somnar der en flock,
En annan här. Och hvad kan styrman göra,
När skeppets köl ej lyder rodret mer?
Så tänker han, som skulle styret föra,
Och det i händren på en gosse ger,
Och lägger sig i ro. Men plötsligt susar
En vind, som seglen spänner, vattnet krusar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
