Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101.
Och bringar upp ur sjön hvad rc’n försvunnit; Och
trots begäret, som hos vilden är, Till allt hvad nytt
lian ser, han troget bär Till samlingen livar spik,
som han har funnit.
Men hur förskräcks han ej, då han i sjön Ett sällsamt
hufvud ser, som nalkas ön, Med silfverraan och ögon
blä och klara, Och ser i land en skepnad springa
opp Så skön, som stor, och öfver fältet fara, Så,
att ej ögat följa kan dess lopp.
De som af landtdjur inga större känna, An ödla
och kanin, hur måste do J djup förundran sina ögon
spänna, Att nu en häst i all sin stolthet se! Och när
Columbus sätter sig att rida, Se’n ock Ojeda bragt sin
häst i land, Och skäcken dansar vid den livites sida,
På tvenne fötter stigande ibland: Hvad ny förvåning!
Nyss vid hafvets vågor, Som frusande sitt skum mot
stranden slå, De liknat dem; men nu vid moln, som
gå Med stormens fart och bära blixtens lågor. För
himla väsen, djur sä väl som man, De hålla och på
knä dem ropa an.
De ridande en blick kring orten sände, Och af dess
täckhet sig förtjusta kände.
«När denna ofärd skulle ske, hur väl Att här den
skedde. Derför, med allt skäl, Ej klaga rnå vi,
men försynen prisa,» Columbus sade, och böd till att
visa En kdstcns lugna undergifvenhet.
Franzéns Dikter. V.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
