Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Likväl, då nu blott Nina, af de trenne Den minsta,
återstår, och han ej vet, Hur allt sitt folk lian
rymma skall i henne; Och då om Pinzons trolöshet
ej mer Han tvifla kan, och i sin tanke ser,
Hur han i förväg till Europa ilar Och hela äran
af har»s upptäckt får: Till qvällens sena stund
i qval han går, Och utan ro till dagens tandning
hvilar. Gvakanagari, som af lifvets ve, l detta
paradis, förfarit föga, Förundrad är så väl som rörd
att se Ett hiinlaväsens sorg. Med tårfullt
öga Han den betraktar, och i eget bröst Dess smärta
känner, bjudande sin tröst.
Tröst honom ger det tal, den gode håller, Hvars
hjertlighet han utan tolk förstår, Lik den utaf
ett barns menlösa joller. Tröst honom ger. då han
i nejden går, Naturens fägring och den skatt hon
lofvar Ät odlaren en dag, utöfver den, Hvarmed hon
redan, som en sjelfmant vän, Det i sin enfald sälla
folk begaf var, Som här ett sannt Arkadien bebor.
Han saknar väl, i hvad han Indien tror,
Dess ädla kryddor, i Europa kända.
Dock andra finner han, som att det bli
Förtjena lika. Ibland dem Agi,
Som röda pepparn ger, står främst törhända,
Med stam, som slät och blank lik björkens är.
Men högre lyft sin rika krona bär,
Som pryds af löf, likt lagerns evigt gröna,
Af hvita blommor, yppiga och sköna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
