Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och bär, i hvilka kryddan nar sin höjd,
I blommorna och lofven redan röjd.
Men nu i Pisang är han tjust att hitta
En Indisk växt, livars sköna drufvor sitta
Bland fem alns långa löf i öfverflöd,
Och ha en smak af vin så väl som bröd,
Och på en resa göra gagn för båda.
Den största fröjd hans ögon dock förråda,
När invid roten af en marken stam,
Som stormen sköljt, h;m guldkorn letar fram.
Hur guld de ädla solens barn förnöjer,
Gvanebo ser och finner dertill skäl;
Ty fast i jorden gömdt, har guld likväl
En glans, som art och börd af solen röjer.
Kanske behöfves der och samlas dit
Ali gyllne rikdom; och som fåglar fara
I vattnet efter fisk, så torde hit
Att hemta guld de hvita komne vara.
Nu bär han fram en malmstuff, rik på guld, Och tecknar
åt en bergstrakt, deraf full: Cipao heter den.
Knappt af kasicken
Det namnet nämndes, då med eld i blicken. Vänd
till sitt folk, Columbus ropar ut:
«Så lia vi dock Cipango här till slut! Ojeda och
Mendez! gån dit att spana, Med det förslagna mod,
den visa dygd, Som egnar gäster i en okänd bygd, Och
alltid var er bådas vackra vana. Sen efter guld
och märken - (dessa ord lian med en mystisk uppsyn
säger sakta)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
