Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17-2
Naturen täckast har ocli som en Hicka, I
oskuldsåren, med förtjusning ser. Allt mera eldigt
hennes ögon blicka, Och nu sin känslas fullhet,
på en gång, Hon gjuter ut i dans, förent med
sång.
An i en båge armarne hon höjer, T dufvans spår,
att hålla henne qvar, Då hon ur barmen nu i höjden
far; An breder ut dem, ocli den ena böjer Emot sitt
hjerta och den andra för Emot sin mun, som hon med
fingret rör.
En yngling obemärkt pä henne aktar Och hennes sköna
spel förtjust betraktar; Han nalkas, och hon flyr,
än rundt omkring Ett träd, af honom följd, i ring
på ring; An ner åt floden, för att dit sig kasta Och
simma öfver: då ett gräsligt djur Hon der blir varse,
liggande på lur. Hon vänder om, för att i skogen
hasta. Men der ett värre vilddjur stiger fram, En
karaib: så nämns ett folk i söder, Som efter menskor,
utom egen stam, Gör jagt; ty det af menskokött sig
föder. Af honom fången, dignar hon och ner På
marken släpps, då han bakom sig ser Den tappre
gossen och att honom möta Med höjda klubban går.
IIuii mellertid Får i en sten; och under deras strid
Hon lyckas att den så i pannan stöta På rof värn,
att han faller utan sans. Nu fly de unga, arm om arm,
i dans,
Ej qvickna hunnit än deri skenbart döde, Då
krokodilen gapar, rusar opp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
