Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sill ätcrfurt de hade börjat nyss, Då deras ledsven
stannade att lyss. Hvad ej de andras mindre fina
öra Förnimma kunde, säger lian sig liöra: Från berg
till berg upprepaclt återsvar Af dystra lurar, som
kring nejden skälla. Blott när en fiende i landet
var De brukte så allt folket sammankalla.
«Ha, karaiber!» ropte han helt blek, Och bet ined
öppna tänder, för att visa, Hur de som rofdjur sina
fångar spisa. Men i detsamma han af glädje skrek,
Såg på de hvita och sitt finger sträckte Ät deras
springare och skjutgevär, De kunde trotsa, niente han,
en här.
Ojeda handen honom vänligt räckte, Och att i samma
stund han ville gå Mot menskoätarena, lät förstå.
«Af ledsnad nära att förgås jag varit,w lian sade
till Mendez. «Xu lar jag lif. Tag denna guldklimp
du och honom gif Ät amiralen. Säg, att jag
har farit
Ö " J ö
Mot Cannibalerna, om verkligt de
Iiifallnc äro, eller för att se,
Om Caonabo ej mot oss törhända
Den vapenmakt, han samlar, ärnar vända.
Farväl, Mendez! vi råkas snart igen.»
Han for, af Sebo följd som vapens ven.
När en tjutande ulf de öfriga manar,
Då blinkar ock ugglan och öppnar sitt gap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
