Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anakaona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så klagar hon, ocli känner i sin själ En dödlig
skräck och hemlig lust likväl Att möta honom, som
regerar djuret.
Han nalkas mellertid och bär, så skön
T ögon som på läppar, fram en bön.
T hjertat rörd, hon bort likväl sig vänder
Och flyr och kastar sig i sundet ner;
Men då hon fram till andra stranden länder,
Hon stannar och bakom sig häpen ser.
Den svarte springarn öfver land och vatten
Sin purpurklädda herre bär, lik natten,
Då morgonrodnan stiger upp i skyn,
På hennes vingar, öfver hafvets bryn.
Beredd till flykt hon honom vänta vågar; Ty, som
en pil med hinden, så den blick, Hon nu förnyad ur
hans ögon fick, Med henne följer; och sig sjelf hon
frågar, Hvad om hans varelse hon tänka bör, Om han
till ljuset eller mörkret hör.
Af hästen stigen, han ifrån sig kastar,
Med mantelns tyngd, det gula stöfvelpar,
Som vattnet fyllt, och fram till henne hastar,
Än mer behaglig, än förut han var.
Nu visar han, hvad henne gladt förvånar,
Den svarta larf, han åt sin uppsyn lånar,
Förträffligt gjord, så lik en bild kan bli,
Blott att man saknar ögonen deri.
Hon ser på den, och vänder den, och skrattar,
Och binder för sitt ansigte, och fattar
Ur närmsta träd en gren, som sköt derut,
Och svängande med den, som med ett spjut,
En kämpe, i dess ifver, efterapar,
Franzéns Dikter. V.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
