Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf i Tyskland. III. Stormen på Felsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
Upp i ett språng der stod en flock, rncd blänkande
sablar, Hundrade man stark: flere på en gång1
rymde ej branten: Alla de andra likväl, ur den
vidt kringbrusande hären, Sågo dit upp med begär,
de yttersta såsom de främste. Så i den stormande
sjön förifra sig vågorna, alla Lika, och fradgas
och ryta till strids, fast endast de främste Hinna
till holmen och rusa dit opp och hölja dess klippor,
Liksom ville de dem och träden och hela det lilla
Grönskande land bortrycka med sig och svälja i
djupet: Tomma likväl de falla igen och följas af
andra Starkare böljor, som dock bemöda sig lika
förgäfves. Sådant bemödande var vid Felsberg.
Bayrarne klängde Anda till brantens bredd: der,
mötte af svenskarne, stöttes Alla de hundrade ned,
straxt följde af hundrade andra. Sabel mot sabel på
nytt gaf klang. Ät höger och venster Stridde de
nordmän, en mot två, och träffade begge. Bragte af
slagens kraft ur jemvigt, föllo de utför, Halkande:
bloden, som rann långs sluttningen, halkan för-
ökte.
Femtio stodo der än på höjden och hemtade andan,
Medan en ny uppklängande tropp beredde en tredje
Dylik strid. Nu sprang för mången af svenskarne
klingan. Dock ett starkare värn var qvar i den seniga
armen: Under sin fiendes hugg nedböjd, han honom om
lifvet Grep och stjelpte omkull och hvälfde den
fallne i branten. Mången likväl af den stretande så
omsnärdes i fallet, Att han med honom arm om arm föll
rullande neder: Desse i fallet med sig nedsläpade
mången, som uppklef. De, som förlorat sitt svärd,
nu vältrade bjelkar och klippor Öfver de klängande.
Hop vid hop låg, krossad och andlös, Rundt om berget,
som stod ej mer i ett stupande bråddjup, Utan i hvarf
på hvarf af lik och vapen och stenar. Nu med lätthet
öfver dem steg den växande mängden, Intog höjden och
skrek: «Victoria!» Trettio svenskar Hadde likväl
om slottet ännu och, med portarna slutna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
