Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julie de St. Julien eller Frihetsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Hvad ögonblick! Deri eri lifstids sällhet Ej endast
afgjord är, men sammanträngd Och i en enda kyss
på en gång njuten! Men hvilken glädje är på jorden
re’n? Julie sin tjusning med den fruktan stör Att
hennes fars välsignelse, hvarom Den döende knappt
bedja hon fördristar, Ej helga skall det dyra band,
hon knyter.
Den gamle sof ej: och hvad ofta händer,
Utaf hans sjukdom var hans hörsel skärpt.
Han hört hvart ord af deras tysta samtal
I nästa rum, dit dörren öppen stod,
Och i en häftig strid af känslor kom.
Den spände upp hans kraft, så att hans röst
Med styrka höjde sig i dessa ord,
Hvarvid de unge sprungo fram med bäfvan:
«Skall jag då dö, ej blott i landsflykt drifven,
Men till min heder kränkt? Med den förkrossning
Att se min dotter med en man förent,
Som, att ej nämna om hans ringa börd,
Har hyllat uppenbart de villosatser,
Af hvilkas seger i en brottslig tid,
Olycklig sjelf, jag sett mitt fosterland,
Det sköna Frankrike, förstördt och blodadt!
Det är ej högmod, som min smärta gör.
När döden nalkas, o! hur tomt är allt,
Hvad verlden högt och stort och härligt kallar!
Nej, det är offret af mitt tänkesätt,
Som gör min harm. Den hyllning som jag sjelf
Tycks ge åt tidens anda, då en sådan
Olik förening skyddas af mitt bifall,
Blir en triumf för jemlikhetens hjeltar
Och gör mitt namn förhatligt för mitt stånd.
Men lofva mig, att se’n ni återgått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
