Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Att ge behag åt fåfängan och flärden,
Hon steg förvandlad ner: lik månen, på sin höjd
Förmörkad i en hast till alla stjernors fröjd.
Förhasteri ej er fröjd: jag fruktar större fara,
Små stjernor! för ert spel af den förmörkelsen:
Den torde endast mer Lid ön a s glans förklara.
Han I ej sett, hur ofta kärleken,
Bakom en urna gömd i skuggan af cypresser,
Sin pil med enkans tårar hvässer.
Så länge gläden er, må ske, så länge blott,
Tills med det fula dok de hemska qval förgått,
Men bäfven för den sorg, som ljuf och stilla dröjer,
Och med sin svarta ram blott skönheten förhöjer.
Dock frukten ännu mer en annan värre ram,
I hvilken mången stoftets dam,
Med litet tycke af Me dus a,
Kan till och med Olympens söner tjusa,
En ram af tunnor guld. Hur ofta finnen l,
Vid en auktion på hymens galleri,
En narr till dilettant, som ser på sjelfva stycket?
Hvem ville väl förtro den barnslige Cupid,
Att välja sig en maka efter tycket;
Om icke till en dans? Nej, vår upplysta tid,
Så lätt den leker med det lätta
Som för exempels skuld det sköna - och det rätta,
Så är den uti allt det vigtiga solid.
Nog af: en svår medtäflarinna
Lidona är för er. Hon är så rik som skön:
Och måste priset bland sitt kön,
Så af Cupid, som Hymen vinna.
«Godt!» sägen I, ((den enkan torde väl Just icke
sörja sig ihjäl,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
