Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Hvad är dess sorgespel, åskådare förutan?
Ack fångas icke ens igenom fönsterrutan
Din skymt, Lidona: hur förspilld
Är af din sorggestalt den tragiskt sköna minen!
Dock satt hon, tron mig, barn, så hela vintern ut,
Fördold i sina rum; och knappast en minut Hon tillät
sig en qväll att snegla ur gardinen På ståten af
ett slädparti, Som for med skiftad färg i månskenet
förbi.
Men redan log med himmelsk uppsyn våren,
Ur slöjan af ett moln som droppande försvann;
Och snart till jorden sänkt med glada lärkors spann,
Han tecknade sin gång med blomster uti spåren.
En hymeneisk flägt ifrån dess vingar sänd
Kring sjelfva stadens murar spelte;
Och en elektrisk eld, i alla pulsar tänd,
Jemväl i rikas slott af nötta sinnen känd,
Ät benen spänstighet och färg åt kinden delte.
«Gif akt, mitt barn: han sviker så
Den Maj, som vinkar dig att i det gröna gå;
Vet, det är Amor sjelf, som med sitt gucku dårar.»
Så varnar gumman er, I flickor, alla vårar.
Lidona, äfven du, förglesa ej ditt skygd.
Se jord och himmel, stad och bygd
Af fröjd och kärlek le - och bäfva för din dygd,
Om annars det är dygd
Att tömma ut sig så i tårar.
Men, mina nådiga, den faran len I åt: Hon rör
herdinnor blott i svassande idyller. Långt farligare
syn, än all den himlaståt, Naturen purprar och
förgyller, Då hon i vårens qväll, högtideligen stum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
