Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Lidona med ett ord förstod den sunda lära: Kyss aldrig
på den frukt, som du ej bör förtära.
Nu hände det en qväll, då bakom fönstret re’n
En flägt af en idyll från lindarne sig spridde,
Och endast svagt mot himlens purpursken
I hennes sorgkapell den gröna skuggan stridde,
Att, väckt ur sina minnens dröm,
Hon närmade åt fönstret stolen,
Men i den afsigt blott att vattna med en ström
Af tårar än en gång den bleka nattviolen,
Som stod i urnan der, af hennes maka satt,
Och doftade ännu, fast tynande och matt.
Du, som hans hulda omsorg stödde Och ställde, såsom
mig, hvar någon stråle fanns Af morgon eller qväll,
som lyste eller glödde, I vårens eller sommarns
glans.
Du, hvilkens sällskap med mitt sinne I ljuf melankoli
sympathiserat ömt,
Och mången sömnlös natt din vällukt, som hans minne,
Så tröstfull krirm- mitt läger tömt.
O! delte jag ock nu ditt öde Och göt min sista suck,
då du din sista doft; Och lades jemte dig hos den
begråtne döde: Två offerblommor på hans stoft!
Så klagade hon skönt: och gret ej blott sin maka. Med
all deri yppighet en cnkas sorg beter; Men skulle
ock helt visst, hvad icke alltid sker, Med hjertlig
glädje sett den saknade tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
