Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Det gifves många ting i himlen och på jorden,
Hvaraf, ined all sin skarpsynthet,
Ej Leopold vid sin pulpet,
Och ej Boethius i sin katheder, vet.
Men oinvigd och oförveten
Man saken lätt förklara kan
Som en poetisk dröm, ej diktad af poeten,
Men af Lidona sjelf, och den på visst sätt sann.
I en af känslans högsta stunder
Hon med sin elegi sig tänkte hos sin man
I Elyséns orangelunder,
Då först till henne kom en röst, liksom ur skyn
I underbara toner gjuten,
Och se’n all ljusets prakt ur Målarns spegelbryn,
Af solen i sin nedgång bruten,
På en gång öfvergöt den skymning, der hon satt.
Hvad under, om hon lik en pelgrim, som en natt,
Trött af sin vandring, trött att fasta, bedja, vaka,
Tar månen, som går upp, för en serafisk syn,
Ett ögonblick sig trodde se sin maka
Förklarad le ur aftonskyn.
Hon sträckte med ett ord sin famn till himmelsk
lyftning,
Och själen flög förut ur hennes ögon opp.
Ack! men det tunga stoft ej lydde hennes syftning,
Förr’n allt försvann, förloradt utan hopp.
Emellertid befann hon sig i verlden
Helt oförtänkt, och se,
Naturen är en mäktig fe,
Oaktadt hennes sorg, oaktadt himlafärden,
Ej så alldeles platt hon fann vår låga jord,
Som månen vexlar om med solen att förgylla,
Helst medan Maj kring berg och dal är spord,
Med blommor och med sång, naturens ande hylla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
