Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidona eller tidens flärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Lidona andas knappt för tjusningen att höra:
Det är en melodi för hennes inre öra.
Hon väntar ej på sångens slut,
Förr än till jalousin hon går - hvad! och den lyfter
P
Nej, hon den vänder blott att kunna titta ut,
Sjelf osedd, ur dess smala klyfter.
Då ser hon att der står
Med lyran i sin hand och vädret i sitt hår,
I en sublim gestalt, ett snille öfver stoftet
Högt lyft i sitt gemak på sjette våningsloftct.
Emfatisk är hans min, hans åtbörd nästan vild,
Och hela hans person från hvardagshopen skild.
Förtärd af själens eld, hans yta glänser föga:
Han är dock sällsamt skön för ett romantiskt öga.
Hans ande, borta stadd i en odödlig dröm,
Nu sänker ner likväl en blick, så menskligt öm.
Bakom de gröna galler fången Af hennes öga, denna
blick I hennes hjertas tempel gick,
Och lyste upp den bild, der intryckt var af sängen,
Men att hans öga icke får En enda af de blickar fånga,
Som blixtra fram ur hennes långa Och svart uppslagna
ögonhår:
Hvad synd! - O! ryck, Lidona, ryck på strängen Och
drag ihop de leda hängen, Att den gudomlighet, han i
så mången sang-Ställt fram som. sin idol, han sjelf må
se eri gång. Ja! det är dig, han med den Lydia menar,
Som allt hvad skönast är förenar. Den enda egenskap,
som henne fattas än, Att vara till, gif henne den:
i fönstret, med ett ord, dig visa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
