Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sednare tid, då han var i Kumla, omgafs han af dufvor, som om
sommarmorgnarna fingo flyga ut och in genom det öppna fönstret i hans
arbetsrum, och sitta på hans skrifbord.
Från toppen af en skyhög flaggstång på hans föräldrars gård
hörde han ofta i den tysta ljusa sommarnatten milda och sorgliga
toner af en sångfågel, som der hvilade sig på sin hemfärd till de
Lappska fjällen. Skönare hade han aldrig hört. Denna nordens näktergal
"sjöng bort för honom mången sommarnatt" – säger han i det
intagande stycket: Till de hemmavarande, och i Fjellens näktergal[1] har
han under ålderns dagar särskilt besjungit denna sin ungdoms vän.
I skaldens hembygd lärer den ännu kallas Franzéns fågel.
Från denna tid datera sig hans äldsta mera utförda poemer.
Några små rim hade han dock förut ihopsatt. Redan som skolgosse
skref han ett epigram öfver en kamrat som rökte tobak. Papperet,
som han ämnade smyga i hans ficka, men som hade fallit på golfvet,
märktes af rektorn. Han tog upp det, läste den lilla versen och ref
sönder papperet utan att taga reda på författaren. Med nyårs- och
namnsdags-rim hade han äfven på fadrens begäran uppvaktat en
gammal farbror, som var ogift och rik. Denne tycktes dock icke sätta
särdeles värde hvarken på hans verser eller på den ritning, i hvilken
han hade aftecknat med träffande likhet den gamles anletsdrag.
"Sådant der betalar sig intet", yttrade han till den unge poeten och
tecknaren[2].
"Jag har svårt att förklara", yttrar Franzén sjelf i anförda
anteckningar om sin barndom, "huru något sinne för poesi kunde hos
mig väckas, då min omgifning, medan jag uppväxte, var så litet
poetisk. Hvarken mina föräldrars gård, belamrad af tjärtunnor och
handelsvaror och dagligen besökt af bönder, med hvilka endast talades
om varupriser och handel, icke heller det fult byggda skolhuset, till
hvilket jag ständigt vandrade genom en föga vacker del af staden,
kunde hos mig väcka känsla för det sköna i naturen. Orten hade
likväl tvenne stora föremål för en poetisk framställning, det ena var
den väldiga fors, i hvilken Uleå elf utgjuter sig, och det andra hafvet,
i hvilket den faller. Men af den förra fick jag i min barndom endast
höra dånet, som i en lugn aftonstund, då nordanvind förestod, sträckte
sig ända till mina föräldrars gård. Det sednare såg jag väl hvar
gång jag fick fara ut till skeppsredden och stiga ombord på något af
min fars hemkomna fartyg; dock fästades min uppmärksamhet mer på
de rara och delikata saker, som vankades i kajutan, än på hafvets
gränslösa rymd. I en sednare tid, då jag bodde i det nya huset, såg
jag från mitt kammarfönster i öfre våningen, stående på mitt
skrifbord, den öppna hafsrymden med helt andra ögon. En särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
