Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställts på de vakande nationerna. Norrmännen åter voro i
flere århundraden så godt som glömda af världen; det ställdes
icke samma anspråk på dem som på andra folk. Och
det får erkännas, att norrmännen använde denna hvilotid <i>väl</i<.
När de väcktes ånyo af historiens genius, stodo de upp till
ett århundrade af ny kraftutveckling, som det är omöjligt att
icke skänka sin lifligaste beundran.
För något år sedan fällde en större norsk tidning det yttrandet
om Karl XIV Johan, att norrmännen borde upphöra
att i onödan häckla hans minne; de borde komma ihåg också
hvad de voro honom och hans politik skyldiga. Detta var ett
vackert ord, men det är egendomligt att norrmännen icke
komma att tänka på, att just detsamma borde sägas om deras
förhållande till Sverige. Det är underligt att se norrmännen
så helt förgäta, att det var med svenskt blod och med svenska
uppoffringar som deras lösryckning från Danmark köptes.
Denna lösryckning sluppo norrmännen att göra själfva, och
det är icke sagdt, att den annars skulle ställt sig så lätt för
dem. Danskarna äro ej så ridderliga, och ej heller så eftergifna,
som vi svenskar bruka vara. Ett krig med Danmark
år 1814 skulle säkerligen bragt långt större lidanden öfver
Norge än det korta kriget med de skonsamma svenskarna.
Och därtill skulle ett norrmännens lösryckande på egen hand
från Danmark hafva inneburit ett trohetsbrott, hvarifrån Norges
folk nu förskonades. Vi nämna detta därför, att det så
ofta brukat framhållas af norrmännen själfva. Det är verkligen
ett faktum att möjligheten af ett dylikt trohetsbrott
mot Danmark alltid stått som en obehaglighet för norrmännen,
och att de känt en viss tacksamhet mot världsstyrelsens
gång, att detta ej blef för dem en nödvändighet. Det kan då
endast tyckas något underligt, att trohetsbrottet mot Sverige
år 1905 icke generat norrmännen det ringaste. Men folken
äro nu icke alltid konsekventa, och det kräfves nog lång tid
för ett helt folk att inse sig ha haft orätt.
Alltnog, om norrmännen ville gifva sanningen rätt –
hvilket är ett af deras nationella svagheter att icke vilja göra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
