Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de lönliga ovännerna, på hvilkas hugg bakifrån man icke är beredd, har man
intet försvar – och här om någonsin gälla allmänt orden: ’Den som ej är med
mig, är emot mig.’
Jag vet, att de flesta landsmän, som en kortare tid vistats härute i
Amerika för att studera sina stamförvanter och deras förhållanden, skola
opponera sig mot mina påståenden. Huru många vackra fosterländska tal ha de
ej lyssnat till, huru många mindre praktfullt klingande, men därigenom blott
mera öfvertygande, personliga bedyranden ha de ej mottagit! Men hvad är
fras annat än fras!
Gå till dessa svensk-amerikanare i hvardagslag, sök att skåda in i deras
själar, när de intet ana, lyssna till dem, när de tro sig obemärkta eller bland
liktänkande och samställda – då blir nog intrycket ganska annorlunda. Den
som var härute 1905, kunde ej undgå att se och göra jämförelser. Norska
studentsångare gåfvo den sommaren två konserter i Chicago. På den senare,
vid midsommartid, lär stämningen, som under densamma rådde, allt för svagt
angifvas med ordet entusiasm. Den känsloexcess, som genomglödgade alla och
reducerade programmet nära nog till allenast ’Ja, vi elsker’ i oändlighet, var
en sann hjärtevärmes sprängande af alldaglighetens skorpa; och som en
geyser sprutade de öfverhettade känslorna till svindlande höjd. Ett par veckor
senare voro svenska sångföreningar rundt om i Amerika samlade här i Chicago
till en stor sångarfest. Hvilket utmärkt, hvilket naturligt tillfälle att lätta
hjärtan och låta deras strängar dallra fritt! Men hur var det? Ett program,
som var kemiskt fritt från hvarje fosterländsk surdeg, men ganska rikt på
norska nummer, en städad och oberörd åhöraskara! Festen inleddes med
diverse hälsningstal – på engelska – hvarefter stående och unisont sjöngs
’Amerika’. När sedan programmet var genomgånget, framträdde ordföranden
och uppmanade publiken att stående sjunga – hvad tror ni väl? – Jo, ’The
starspangled banner’! Min harm är mig nästan ännu i dag öfvermäktig. Svensk-amerikansk
kärlek för fosterbygden, för Sverige, som just då i samma stund
måhända drog till strids, den visade sig sådan den verkligen är. Och inga
fraser eller festtal kunna bortförklara detta.
Jämförd därmed blir, hvad som hände, eller rättare hvad som icke hände
den 6:te juni 1909, en bagatell. Danskarna firade sextionde årsdagen af sin
’grundlov’ med stor högtidlighet, man ur huse. Att svenskarna kunnat och
bort celebrera en sekularfest af samma anleding, därom hade icke ens de
svensk-amerikanska tidningarna något att förtälja.
En parentes måste jag här inskjuta. Ingenting skulle varit mig mera
motbjudande än om detta af någon lästes som ett anfall på de landsmän,
hvilka gjort ett besök härute, eller som ett förklenande af deras arbete och
iakttagelser. Hvad deras arbete angår, menar jag, att ju flera hvilka komma
hitöfver till Amerika för att söka stärka banden, hvilka komma icke för några
privat- eller partiintressens skull eller för att tigga pengar (och så lägga hyende
under kardinallasten – skrytsamheten –), utan som svenskar för att påminna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
