Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den nuvarande skolundervisningens brist på anpassning - a) Förhållandet mellan intelligens och vetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställda frågan. Dessa sagor förlägga med en viss
naivt pessimistisk blick på framtiden släktets gyllene,
sköna tid — en tid av tillnärmelsevis absolut kunskap,
absolut dygd och absolut lycka — långt, långt tillbaka.
Första Mosebok låter människorna efter ett paradis av
vishet i förståndet, helig vilja och lycksaliga känslor på
grund av ett fall i mörker och förblindelse drivas hän
genom en värld med brodermord, babelsförbistring och
sodomitiska synder; och romarskalden Ovidius för oss
fram genom fyra tidsåldrar, av vilka en efterföljande är
allt sämre än den föregående, tills slutligen under den
fjärde rättvisans gudinna, sist av de odödliga, flyktar,
sedan egennytta, krig och giftmord gjort allas levnad
osäker.
Men den moderna vetenskapen, utvecklingsläran, ger
oss annat besked. Den är av samma mening som den
grekiske hjälten, vilken berömde sig av att vara bättre
än sina fäder. Utvecklingsläran säger oss, att döden, som
allt levande är underkastat, är en stor rasförädlare, som
sopar bort generation efter generation för att bereda plats
åt släkten, som äro bättre än de försvunna.
Otvivelaktigt följer också intelligensen utvecklingens lag, och
svaret på den framkastade, förberedande frågan blir alltså
ett obetingat ja.
Vi få emellertid ej släppa frågan, förrän vi även
rådfrågat historien.
Följa vi den för över 2,000 år sedan levande
grekiske filosofen Plato i hans logiska, fysiska och etiska, åt
ideell enhet syftande deduktioner, utförda i ett fantasi-
och poesimättat språk, eller dröjer man en stund vid
Aristoteles’ nyktra, i monografier avfattade encyklopediska
filosofi med dess nästan moderna regressiva och induktiva
metod — eller betrakta vi med häpnad det väldiga
material — sanningar här och osanningar där — som
en Aristoteles, en Plinius, eller någon annan antik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
