Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Anpassningsbristens olägenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det myckna metodiserandet i de pedagogiska arbetena en
särskild typ av lärare, samvetsgranna nog, det är sant,
men som icke se skogen för bara träd. De fördjupa sig
i metodiserande detaljer, hålla de mest pedagogiskt
korrekta och granna lektioner, av vilka dock eleverna ingen
behållning ha, uppträda på skolmöten med de mest
entusiastiska föredrag om en ny eller omstuvad metod för
inlärandet av någon obetydlig småsak i vad för ett ämne
som helst, bli företrädare av en pedagogik, som svävar i
luften, bli till den grad skolmästare, att de förbise, att
den första, ja, nästan enda fordran, som bör ställas på
en lärare, kan formuleras sålunda: Emedan lärarens
uppgift är att bidraga till danandet ej av skolmästare utan av
normala, allmänt bildade människor, bör han själv framför
allt vara en normal, grundligt allmänbildad människa, som
med begåvning och tålamod förenar plikttrohet och kärlek
till kallet. Uppfyller han denna fordran, kan han saklöst
ge en hel del av hopstuderad metodik en god dag.
Andra lärare åter, just därför att de inse det vara
en omöjlig sak att uträtta så mycket de enligt studieplaner,
psykologer och pedagogiska skriftställare borde uträtta,
välja det alldeles motsatta förfarandet: de trotsa det
allmänna sunda förståndet och slå så sent som i våra dagar
in på utanläsningssystemet, som ju i alla fall är det
bekvämaste sättet att utan eget intelligent arbete inbilla en
ej alltför slug och förståndig förman, att eleverna
verkligen ha lärt någonting!
Mellan dessa båda ytterligheter gives det många
skiftningar. Men antingen det lutar åt det ena eller andra
hållet — alltid är det lärjungarna, som få sitta emellan.
Av undervisningens brist på anpassning taga barnen skada
både under skoltiden och efter densamma.
Det är otvivelaktigt till största delen Rousseaus
förtjänst att hava gjort slut på forna tiders barbariska
skoltukt, som återigen hade sin logiska förklaring i läran om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
