Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Förfalskningar af animaliska näringsmedel - Mjölk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö6 FÖRFALSKNINGAR AF NÄRINGS- OCH NJUTNINGSMEDEL.
del. Fetthalten får åtminstone icke understiga 2,5 och
bör för god mjölk ej vara lägre än 3 proc.*)
För att visa de fordringar, som pläga ställas på
normal mjölk, må anföras följande uppgifter.
I Dresden skall oskummad mjölk hafva en egentlig
vikt af 1,029 — 1,034 och en fetthalt af minst 3 proc.
Skummjölk skall hafva en egentlig vikt af 1,032 — 1,038
med minst 1 proc. fett, men mäå äfven separerad mjölk
med mindre fetthalt försäljas, blott varan uttryckligen
betecknas såsom sådan. I Berlin skall oskummad mjölk
enligt polisförordning innehålla minst 2,7 proc. fett. I
Wiesbaden finnes stipulerad en minimifetthaft af 3 proc.,
och i Breslau 2,8 proc. med 12 proc. torrsubstans. I
Zürich fordra polisföreskrifterna af fullgod mjölk en
egentlig vikt af 1,0229 — 1,035 med minst 3 proc. fett och 12
proc. torrsubstans. I PÞaris anser stadslaboratoriet
minimigränsen för fullgod normal mjölk vara 13 proc.
torrsubstans och 3,5 proc. fett. I New-York hafva 12 proc.
torrsubstans och 3 proçc. fetthalt uppställts såsom minimigränser.
I Stockholm, där ingen minimigräns finnes i lag stipulerad,
hafva stadens analytiska kemister enat sig om följande nor-
*) För bestämmandet af totalhalten fasta ämnen indunstar man
en afvägd kvantitet mjölk, t. ex. 5 gram, till torrhet och torkar vid
en temperatur af 100 à 1050 samt företager upprepade vägningar, tills
konstant vikt erhållits, då rästen angifver summan af de fasta ämnena,
d. †. s. fett, öägghvitämnen, mjölksocker och salter. För fetthaltens
bestämmande finnas en mängd metoder föreslagna, af hvilka de i vårt
land allmännast använda äro den viktanalytiska och laktokritmetoden.
Vid den förra indunstas en viss mängd af mjölken tillsammans med
urglödgad sand, glaspulver o. dyl. till torrhet, likasom vid bestämmandet
af totalhalten fasta ämnen, och den erhållna rästen extraheras i en
särskilt konstruerad apparat (Soxhlets’ extraktionsapparat) med eter, som
med kvarlämnande af de öfriga fasta ämnena utlöser fettet, hvilket,
efter extraktionens slut och eterns afdunstande, väges.
Laktokritmetoden grundar sig på, att mjölkprofvet behandlas med en blandning af
isättika och koncentrerad svafvelsyra eller bättre mjölksyra och
klorvätesyra samt införes i en liten platinerad metalldosa eller kopp, hvartill
är anbrakt ett graderat glasrör. Af syrorna afskiljes och upplöses
mjölkens ägghvitartade substans, och sedan glasröret nedtryckts i koppen,
instickes det hela i en horisontel skifva, som bringas att ytterst hastigt
rotera. Härvid särskiljes genom centrifugalkraften det specifikt lättare
fettet från mjölkvassle-kaseinlösningen och tränges i form af en
sammanhängande pelare in i det graderade glasröret, hvarest den kan uppmätas;
och är graderingen af röret så afpassad, att mjölkens fettprocent kan
direkt afläsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
