Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Under lång tid levde Kaspari i Rom. Han skulpterade. Jag vet inte med vilken framgång, men han hade en ateljé och han formade statyer, statyetter, byster... Dessa skulpturer -- så som senare målningarna och fotografierna -- de måste ha varit ett försök att skapa och lägga till ytterligare en dimension till verkligheten, att expandera världen, utvidga den, så att han själv kunde få plats i den. En fjärde, femte eller sjunde dimension som inte skulle utelämna honom: ett rum att vara i.
Han högg in sig själv i sten, gav sig själv en form, ett ansikte. Skulpturerna har nu gått förlorade, krackelerat, spruckit upp, som om en växt sprängt upp genom den släta ytan, vittrat sönder och blivit till stenstoder, minnesmärken, krimskrams för turister. Bara föreställningen om dem återstår: berättelsens långsamma rekonstruktionsarbete, utgrävningarna, skikten som måste avlägsnas och grävas ut, ett efter ett, för att man mödosamt skall kunna ta sig tillbaka genom tiden.
År 46 f Kr anlade Julius Caesar i nordlig anslutning till Forum Romanum ett nytt torg, som han skänkte sitt namn. Detta Forum Julium -- eller Caesars Forum -- var uppbyggt kring ett tempel helgat åt Venus Genetrix, den juliska släktens stammoder. Mitt emot detta tror man att det fanns ett Janustempel, som Caesar låtit uppföra som ett slags pendang till Venustemplet, och man kan lätt föreställa sig hans önskan att ge torget harmoni och balans med dessa två tempel. På ett altare i Janustemplets mitt stod en staty av guden med dess traditionella två ansikten: ett bakåtvänt mot det förflutna och ett vänt framåt mot framtiden. Enligt legenden skall det framåtvända ansiktet ha varit så skickligt utformat, att det gett ett intryck av att hela tiden förbli oavslutat, ständigt vara på väg att skapas. Först i det ögonblick som man betraktade det -- just då, inför ens ögon -- mejslades de sista dragen och rynkorna fram ur stenblocket och ansiktet tycktes slutligen fullbordat -- men bara för att i nästa ögonblick åter sjunka tillbaka in i stenen, falla isär och gå sönder, och sedan på nytt återskapas. Som den framtid ansiktet var vänt mot, förändrades det med varje ögonblick och förblev levande. Om ansiktet avslutades och till sist stelnade, sade legenden, då skulle också tiden stanna. Om det bakåtvända ansiktet säger man inget; om detta är det svårare att uttala sig.
Jag sitter vid skrivbordet. Framför mig står en liten, nästan söndervittrad staty i marmor av en man med två ansikten. Ett är vänt framåt, det andra bakåt. Jag tänker mig att det är Kaspari som gjort denna skulptur. Jag tror det bestämt, nästan med visshet.
Jag bläddrar bland hans anteckningar, läser, försöker förstå. Rom, det är där man måste börja, vid den yttersta punkten, där rörelsen vänder. Bortom denna punkt löser ansiktet upp sig, stenhuggarens flisor återvänder till marmorblocket och statyn går tillbaka in i sitt formlösa stenhölje, som ett barn som återvänder till sin moders sköte.
Rom... Jag har aldrig varit där, men vad spelar det för roll? Jag
föreställer mig staden, husen, gatorna och templen, jag gräver fram
dem ur ruinerna, rekonstruerar dem, skapar allt på nytt.
