Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det var januari, den första månaden, år 47 f Kr, Annus confusionis, förvirringens år: Gajus Julius Caesars tid. Tidens gång förändrades och vår kalender tog sin början med all sin förvirring. Dörrarna till Janustemplet slogs upp. Och Janus, guden som vakade över dagens första timme och var begynnelsens upprinnelse, den förste -- han hedrades med en staty.
Jag tänker mig det så.
Detta är den vita månaden. Den är ursprunget. Ur det vita kommer alla andra färger.
Kaspari arbetade, stod med bar överkropp i sin ateljé, mitt i ett kalt rum med vita väggar. Det var eftermiddag, ett ockragult ljus föll in genom fönsterna. Kringspridda över golvet låg stenblock, små skisser inristade i vaxtavlor, huggmejslar och hammare, kiljärn och tänger. Det var kallt och fuktigt i rummet, ändå kunde man se svetten glänsa över hans rygg och ansikte som ljusgula stråk i det tunna solljuset. Han var ensam. Stenflisa för stenflisa arbetade han fram Janus' båda ansikten ur ett mjölkvitt marmorblock. Det bakåtvända ansiktet var redan skarpt och genomträngande, med markerade ansiktsdrag och en tydlig känsla av närvaro. Kanske påminde det om någon, men det är svårt att säga vem. Man kan spåra drag av Caesar, men också av Brutus och Longius. Och kanske påminde det också om honom själv, läpparnas rundning, ögonen...
Det andra, framåtvända ansiktet vara ännu bara nätt och jämnt påbörjat, och i de grova, klumpiga skårorna och fördjupningarna i stenen kunde man bara ana sig till en mänsklig form. Det befann sig vid gränsen för att alls finnas till, mitt emellan minne och glömska, med barnsliga och suddiga drag, som en svävande antydan om något framtida. Kaspari tog ett steg tillbaka, lade huvudet på sned, kisade med ögonen som för att ta något osynligt mått, medan han uppmärksamt betraktade skulpturen framför sig. Ljuset föll in över Janusfiguren, lade sig som en gul fosterhinna över den vita stenen. Han gick åter fram, fortsatte att med mejseln försiktigt bearbeta ansiktena mot allt större skärpa och tydlighet.
Det är här han vänder sig om, med statyns framåtvända, ömtåliga barnansikte, för att bli urskiljbar i marmorblockets mjölkvita töcken och bli levande. Statyn finns där bara som en öppning, en dörr, en springa, genom vilken han kan krypa ut och träda in i en annan del av verkligheten. Jag vet att Janus' stenansikte ständigt kommer att skapas på nytt, att Kaspari aldrig kommer att låta det avslutas.
Helena måste ha varit där, alldeles i närheten av Kaspari, som någon som vägde upp, kompenserade. Omärkligt måste hon ha kommit in i rummet, stått tyst och stilla och betraktat Kaspari när han arbetade. Det hade blivit skumt och hon kunde bara se skuggan av hans rygg avteckna sig mot den ljusa stenen. Hon kisade med ögonen och ansträngde sig för att fixera honom, men hon fick ändå inte riktigt syn på honom, kunde inte skilja ut honom från skuggorna i rummet.
Och plötsligt stod han bakom henne. Hon ryckte till och vände sig snabbt om.
Var hon rädd för honom? Det är möjligt att han skrämde henne. Men hon log i alla fall mot honom, sade något om att hon inte tyckte om att han dök upp så där plötsligt bakifrån. Hon frågade om han inte skulle komma till middagen, väntade ett tag på ett svar utan att få något, och gick sedan före ut ur rummet. Dröjande följde Kaspari efter, plötsligt mycket trött.
De låg till bords. Ett fyrfat flammade i hörnet av matsalen, några facklor brann i sina hållare och lyste upp rummet och freskerna som helt täckte väggarna. Kanske hade Kaspari målat dem: scener ur Roms förflutna, tempel, Forum Romanum, Romulus och Remus...
Han drack ur bägaren med vin och gjorde ett tecken till en av de två slavarna efter mer. Narcissus serverade honom, vände sig mot Helena, som vinkade undan honom med en avfärdande rörelse. Hon lade sig ned på rygg och sträckte med ett lojt och lättjefullt uttryck i ansiktet ut sig på soffan, lät blicken försvinna in i freskerna och upp i det azurblåa taket. Formen av hennes bröst syntes genom tunican, höfterna sköt fram, låren vilade utslagna. Kaspari följde henne med blicken, drack av vinet, drog togan tätare om kroppen, kände fukten och kylan dra över ryggen.
På golvet bredvid Helena låg två hundar och vilade med huvudena mellan tassarna. Då och då såg de upp på henne men lät sedan huvudena sjunka igen, väntade tålmodigt. Två stora och kraftiga hundar, från början framavlade för strider mot vilda djur på arenorna, hotfulla och med ett skarpt temperament. Ända sedan de varit valpar hade hon dresserat dem och de lydde henne i allt, som två skuggor av henne själv. Som om hon ändå hade varit rädd.
-- Visste du, frågade hon fortfarande med blicken uppe i taket, att man var nära att utse mig till vestal när jag var liten?
Han nickade, hade hört historien tidigare. Hon hade varit tio år. På förslag från hennes far hade man övervägt att upphöja henne till denna kyska ställning. Men så hade valet fallit på en annan flicka, en annan familj. Där hade funnits politiska och ekonomiska motiv.
-- Grämer du dej, frågade han.
-- Nej, då hade jag ju inte varit gift med dej.
Kaspari betraktade henne. Hon skulle förmodligen ha blivit en god vestal och aldrig fallit för frestelsen att älska och begravas levande. Hon rörde sig obehindrat i deras värld, smälte in i raden av marmorstatyernas vita och skarpt uthuggna ansikten. Kanske grämde hon sig trots allt, saknade den höga sociala ställningen som vestalerna hade, att sitta vid kejsarinnans sida på teatrarna, att kunna frige dödsdömda... Men det var försent, hon var redan rörd, befläckad.
Fanns där något annat hos henne? En annan sida, ett annat, spegelvänt ansikte? Det är möjligt, men det var i så fall inget hon ville veta av.
Kaspari var olik henne, snuddade bara vid hennes värld, stod vid sidan av. Helena vände sig om på sidan, såg på honom, visste att hon aldrig skulle komma att förstå honom, aldrig skulle komma att få något grepp om honom. Hon kände inte heller någon önskan om att komma honom närmare för att försöka. Det är möjligt att hon älskade honom, det är inte enkelt att förstå kärlek, men hon höll honom ifrån sig, värjde sig mot honom, kände ibland att hon avskydde honom. Och hon måste ha undrat över varför hon gift sig med honom, inte hittat något svar.
De låg på rygg i var sin soffa, mätta, Kaspari lite berusad, båda tysta, medan de såg upp i taket. De balanserade varandra, man och hustru, som två färger. Hon var det vita ljuset, klädd i vitt och med ett vinterblekt, ljust ansikte. Vitheten utgick från henne. Kaspari var den som bröt ljuset, som ett prisma, som förvanskade och förvrängde, spred ut det i ett spektrum av färger, rött, blått, grönt och gult, och gjorde bilden otydlig och osäker.
När de älskade med varandra och han såg in i hennes ögon tyckte han ibland att där fanns ett uttryck i dem som hos ett barn: oförstående, uppspärrade som inför något groteskt, obegripligt men ändå nödvändigt. Som inför något ont.
Jag tror inte att heller han älskade henne. Men han behövde henne, som en mänsklig röst som jagade bort drömmarna och fantasierna och känslan av att stenen slöt sig om honom. Kanske hoppades han på något genom henne: att bli upplyft, återförd, förlöst... Jag vet inte. Han sade aldrig något och det är tveksamt om Helena skulle ha förmått att ge honom detta också om han hade bett henne.
Det var sen kväll. Transportvagnarna slamrade över gatan utanför: nattens ljud i Rom. Ett svagt prassel av regn.
Han reste sig upp.
-- Jag går ut ett slag, sade han. En promenad bara innan jag går och lägger mig.
Helena nickade men låg kvar på soffan.
Kaspari tvekade i porten, stod stilla i kylan, så bestämde han sig, svepte togan tätare om sig och gick ut på gatan och försvann i mörkret. Med sig bar han som alltid en fällkniv i mörkt trä och med tunga mässingsinlägg.
Han gick bort till Marsfältet och Curia Pompeii, strax utanför Servius' gamla stadsmur. Platsen myllrade av soldater. Ljuset från facklorna fladdrade över ansiktena. Trummorna ekade. Man gapade och svor och centurionerna försökte överrösta larmet och ge order till sina legionärer. Allt var kaos.
Det är möjligt att det var Caesars död Kaspari kommit nära, men det kan också ha varit en annan händelse, ett annat år. Verkligheten är ju full av verkligheter. Man kan aldrig veta. Men i en av dessa verkligheter kan man föreställa sig att Kaspari passerade Marsfältet då Caesar dödades av 23 dolkhugg från de sammansvurna med Cassius Longius och Junius Brutus i spetsen.
En centurion grep tag i Kaspari.
-- Vem är du och vad gör du här?
Kaspari ryckte på axlarna. Han försökte förklara sig: han var rastlös, ville ta en promenad, brukade ha svårt att sova, kände sig liksom kvävd...
Centurionen granskade honom skeptiskt, men släppte sedan mot förmodan iväg honom, som om han hade haft svårt att tro att den lilla och sneda Kaspari hade kunnat göra något mot Caesar.
Det 24:e dolkhugget måste man föreställa sig som en möjlighet som blivit hängande i luften, överbliven, ännu outförd.
Kaspari gick därifrån. När han kom hem, var huset släckt och tyst. Han trevade sig genom korridoren med ett ljus i handen. Redan på långt håll hörde han hundarnas skall, klorna som skrapade mot stengolvet när de jagade genom korridorerna. Han kunde inget göra.
-- Castor! Pollux! ropade han. Men hundarna kom stormande mot honom, hoppade upp och slog omkull honom.
Han låg orörlig på golvet, så att de inte skulle gå till angrepp, och till slut kände de igen honom och lugnade sig.
Han reste sig och ropade mjukt deras namn, lockade dem med sig bort genom korridoren, och de följde tveksamt efter honom, misstänksamt morrande.
-- Förbannade, djävla hundar, mumlade han med en vänlig, mild röst. Kom, kom... Kom till Kaspari nu!
Efteråt gick han och lade sig. Han sov i ateljén. I ena hörnet av rummet hade han en brits. Helena ville sova själv, tillsammans med sina hundar som brukade rulla ihop sig på golvet vid hennes säng. Kaspari valde att sova bland stenblocken och alla verktyg, som om han känt sig hemma där. Han snubblade över bråten på golvet, höll upp ljuset högt i luften för att se, och trevade sig fram till sängen. Han lade sig ovanpå filten, tog inte av sig togan, svepte den bara tätare om sig och somnade.
Han väcktes av Helena. Hon stod böjd över honom.
-- Är det du som har gjort det, frågade hon upprört.
-- Vad? sade Kaspari oförstående.
Hon såg forskande på honom.
-- Hundarna! sade hon skarpt. Är det du?
Han skakade på huvudet. Men hon trodde honom inte, han såg att hon inte trodde honom. Hundarna stod bredvid henne, på var sin sida, fortfarande våta, och de morrade dovt åt honom, så som de alltid gjorde. De hade varit borta hela natten, berättade Helena. Och hon och Narcissus och Callon hade letat överallt på morgonen.
-- Vi hittade dom i badrummet, sade hon. Någon hade bundit fast dom i bassängen och sedan tappat upp vatten. Dom var nära att drunkna. Måste ha simmat i flera timmar... Vem fan kan ha gjort något sådant? Vem kan ha varit så djävla elak mot ett par hundar? Ett sånt djävla svin! Var det du?
Kaspari skakade på huvudet men sade inget. Han satte sig upp ur sängen, hopsjunken, trött. Han såg att halsbanden hade skavt genom huden på hundarna när de försökt ta sig loss, och de hade en röd krans kring halsen. De stod med öppna, flåsande käftar, såg medtagna ut, stirrade på honom med ett kvävt morrande. En av dem hade en lång rispa i pälsen utmed länden, som efter en kniv. Helena klappade dem på huvudet och de slickade tacksamt hennes hand.
Hon öppnade munnen som för att säga något mer men hittade inga ord, slog ut med händerna i en uppgiven gest och vände sig om och gick ut ur rummet. Hundarna följde henne som två kraftiga skuggor. Kaspari satt ensam kvar. Från korridoren utanför ateljén hörde han henne voja sig över hundarna: -- Stackars mina små! Stackars ni...
Det är möjligt att han hade försökt döda hundarna genom att på detta klumpiga och långsamma sätt binda fast dem i bassängen. Kanske hade han dessförinnan försökt att berätta om stenen och ensamheten för Helena, men utan att hon hade förstått eller lyssnat på honom med annat än en lätt förströdd likgiltighet. Och något måste man ju göra. Men det är svårt att föreställa sig att hon skulle ha lyssnat till honom sedan han dödat hennes hundar, uttalat hans namn, lyft upp honom -- eller vad det nu var han hoppades att hon skulle göra.
Det kan också ha varit någon slav eller någon annan bland tjänstefolket som blivit rädd för hundarna och försökt att döda dem. Men det spelar ingen roll vilket. Det finns något så oförnuftigt och alldeles hopplöst över företaget, att Kaspari just därför har del i det.
Ett naket rum fullt av sten. Jag ligger i min säng och ser ut i rummet, ut över världen, de tunna stråken av azur över himlen, det malakitgröna havet, hinnorna av umbra över land... Palatinen, Capitolium, Caelius, Aventinen, Quirinalen, Viminalen och Esquilinen. Palatinen kommer alltid först. Sedan Aventinen och Capitolium. Jag vet inte varför.
Caesar är död. På Janusstatyns baksida, den sida som var gjord efter honom, har jag märkt ut alla dolkhuggen med lite cinnoberröd färg, exakt där de träffat honom. I magen, över bröstet, i ryggen och i halsen... Tjugotre stycken. Av misstag märkte jag ut ett tjugofjärde dolkhugg i magen, strax nedanför naveln, som ett slags snett och bakvänt kejsarsnitt. Jag försökte ta bort det men det var redan för sent, färgen hade trängt in i stenen. Och Caesar var redan död.
Jag drömde i natt om marmorn, befann mig plötsligt inuti stenen, som om jag varit en skulptur som ingen ännu huggit ut och befriat ur stenblocket. Jag försökte ropa på hjälp men kunde inte, låg förlamad inuti drömmen. Till slut vaknade jag. Det var svårt att andas. Jag var rädd. Om Helena vore här, eller en vän eller vem som helst. Men här är alldeles tyst och även när jag är vaken vet jag aldrig riktigt säkert om jag drömmer eller inte.
När jag arbetar med marmorblocken, knackar på dem med hammaren, hör jag alltid någon ropa till mig inifrån stenen. Ge mig liv! Befria mig! Rösten ekar i rummet. Jag hör den alldeles tydligt. Och försiktigt försöker jag förlösa kroppen, mejsla fram den ur stenen, axlarna, bålen, benen, armarna, händerna... Stenflisa för stenflisa blir rösten långsamt levande, får ett ansikte: kindben, näsa, haka, ögon... Ibland är det jag själv som är inuti stenen. Och jag hugger och hugger... Ka-spa-ri hör jag ur stenen, med varje slag av hammaren: Ka-spa-ri... Sedan, när skulpturen är klar, tystnar stenen med ens.
Sedan Caesar blivit dödad, hyste de sammansvurna ett kort tag hopp
om frihet, om att kunna återupprätta republiken. Men det var redan
försent. Snart bildades det andra triumviratet, och de sammansvurna
och med dem en mängd andra misshagliga personer blev dödade. Och så
började kejsartiden i Rom.