Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det är mörkt. Alldeles bredvid mig anar jag Kaspari, som kunde jag sträcka ut handen och röra vid honom. Kanske inbillar jag mig bara, men måste inte bröder någonstans alltid befinna sig nära varandra, även om den ene har svikit -- förenade som en kropp trots allt är förenad med sin förlorade hand?
Jag minns en historia som handlar om mig själv och om den kvinna som jag en gång varit gift med. Det är en nästan bortglömd historia. Jag tror att den handlar om mig, jag tror att jag en gång har varit lärare, att jag varit gift, även om allt detta är mycket avlägset.
Frihet. Återigen dök ordet upp i mina tankar, men nu med ett frågetecken som inte funnits där tidigare. Det var mild vinter, januari, den första månaden. Fuktdiset låg gråsvart och tätt i luften. Asfalten svalde ljuset från gatulamporna och det var mörkt. Arbetet tog det mesta av min tid. Jag hörde min röst som pratade och pladdrade i klassrummet, min egen röst, lärarrösten. Vinden drog mot mitt ansikte. Jag var fångad, blicken blev tung och trött, vändes ut mot mörkret, och stelnade. Mild, mörk vinter. Där fanns en hustru också.
Vi satt vid bordet mitt emot varandra. Ljuset hade växlat, var annorlunda än dagen innan, skiftade nu i en blåvit nyans: mjukt, blått ljus som föll in i rummet.
-- Det har snöat i natt, sade hon.
-- Jaså, mumlade jag. Rösten var ännu sprucken, väsande; stämbanden ännu täckta av sömn.
Jag satte på kaffe, gjorde i ordning en tillbringare med juice. Hon dukade bordet. Det hördes släpande steg från tofflor. Vi sysslade tysta var och en med vårt. Vardagsnära rörde vi oss tätt bredvid varandra, snuddade vid varandras hud, omärkligt, som av misstag.
Lördag, tidig förmiddag. Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet, man och hustru. Vi var lediga, satt med var sin del av tidningen.
Jag läste förstrött, mumlade för mig själv då och då. När jag läst en sida, hade jag efteråt inget minne av vad jag läst. Ögonen svepte över texten men tankarna rörde sig över andra ord, andra bilder och var frånvarande. Ändå kunde jag inte påminna mig några tankar, som om min kropp bara hade varit ett tomt hölje. Jag bläddrade igenom tidningen, sidorna och uppslagen vändes, och ingenting lämnade något kvar efter sig.
-- Är du klar, frågade hon.
Jag nickade, lämnade över min del, tog emot hennes, stirrade ut genom fönstret. Jag undrade över den nya dagen, försökte avgöra vari dess nyhet bestod, hur den skilde sig från den förra. Där fanns i tiden ändå en rörelse, oundviklig, som drog mig med sig, förde mig bort, utan att jag kunde göra något. Regelbundet avlöste dagarna varandra, stundom långsamt, stundom hastigt, och jag stod maktlös, var bara ett viljelöst snäckskal som fördes med strömmen, för att så småningom sjunka mot botten och bäddas in i sedimentlagerna, bli till sten och träda in i en annan, långsammare tid.
Jag tvingade tankarna vidare längs deras vanliga bana. Där fanns vardagssysslor att utföra, nödvändiga saker som när de väl var gjorda aldrig märktes. Städning, några skrivningar att rätta, veckoinköp av mat, toapapper, tvättmedel, vad det kunde vara. Däremellan ledig tid: tomrum som skulle fyllas ut med andra sysslor, frivilliga, utförda endast för nöjes skull.
Jag höjde blicken, såg på henne. Ännu hade vi inga barn. Ville hon? Vi två, och ett barn... Jag frågade mig om ett barn kunde förändra tidens gång, få den att byta riktning, rinna längs en annan fåra, långsammare, mera vindlande. Hon tog aldrig upp ämnet, nämnde det aldrig; hämtade regelbundet ut p-piller från apoteket. Och det var på något sätt hennes sak att ta upp tyckte jag; barn hade med kvinnor att göra. Männen kom in endast från sidan, som en lustig och komisk händelse så långt före barnet, att sambandet mellan mannen och kvinnans nedkomst blev otydligt. Barnet hade med det gudomliga att göra, tänkte jag; mannens penis var något mycket mer vardagligt.
Jag sökte efter nattens drömmar men mindes inga. Var på väg att fråga henne något; jag öppnade munnen men kom av mig och slöt den igen. Något om drömmar, om hon kunde minnas sina...
Var det bara en slump vad man drömde? Och en slump att man inte drömde? Eller fanns där en logik i drömmen, en mening som inte var uppenbar men som ändå fanns och ibland var möjlig att förstå? Varje rörelse förutbestämd enligt ett oöverskådligt men begripligt mönster?
Och sedan fritiden -- dagens tysta hål, tomrummen, som också de skulle fyllas, ges en mening och på något sätt bli betydelsefulla, så att man kunde minnas dem med glädje -- eller i alla fall som något upphöjt, något som reste sig upp ur vardagens jämna, gråa yta. De fick inte förbli tomma.
Jag värmde på kaffet, skar upp mer bröd.
-- Du..., sade hon med en mjuk röst som ännu var sömnigt långsam.
Jag vände mig om, fortfarande med brödkniven i handen och utan att se att hon stod alldeles bakom mig, på väg att lägga armarna om mig och ge mig en kram. Jag skar henne över handen som hon hade sträckt fram mot mig. Det blev inget djupt jack men huden skars upp utmed hennes ringfinger och det blödde. Hon var arg och upprörd. Jag hämtade plåster och försökte be om förlåtelse och trösta henne, men hon viftade bort mig, fick mig att sätta mig vid köksbordet, och tog själv hand om såret.
Vem var hon? Vad arbetade hon med? Kanske var hon läkare. Eller sjuksköterska. Nej, läkare. Jag har en minnesbild av henne där hon står med en vit rock och ler och har en massa pennor i bröstfickan och ett stetoskop runt halsen. Grälade vi? Säkert. Jag minns att jag längtade ut, till något annat.
-- Vad var det du skulle säga? sade jag. När jag skar dig?
Hon hade åter satt sig mitt emot mig vid köksbordet, tagit upp tidningen och fortsatt att läsa där hon lagt ifrån sig den. Nu lyfte hon upp blicken och såg frågande på mig, som om hon inte kommit ihåg att hon hade tänkt säga något. Sedan mindes hon plötsligt, spände sig och tog sats.
-- Jag är med barn, sade hon.
Plötsligt, oförmodat, chockerande.
-- Vad...? Du...? Men p-pillren! Det går ju inte...!
Hon ryckte på axlarna och log lite snett.
-- Tydligen, sade hon.
Hon berättade. Hon hade fått besked för några dagar sedan och var nu redan i nionde veckan. Hon hade bestämt sig; hon ville behålla det. Jag lyssnade utan att förstå, fortfarande innesluten i något slags stenhölje som gjorde mig döv. Jag tyckte det var alldeles tyst omkring mig.
-- Du ska bli far, sade hon medan hon granskade mig för att försöka se hur jag tog det.
Jag satt tyst och var rädd, eller omskakad, försökte värja mig mot förståelsen och insikten. Det blåvita ljuset föll in genom fönsterna. Jag tittade på vattenglaset som stod framför mig. Vid kanten av glaset hade en vattendroppe fastnat. Ljuset bröts genom den, förändrades, och jag kunde ana ett mycket litet och svagt spektrum av färger, knappt skönjbara, som en regnbåge i miniatyr.
Hon log mot mig.
-- Det är du som har gjort det, sade hon. Med den där saken som du har.
Hon sade det mjukt och vänligt, nästan som om hon skrattade.
Efteråt kunde jag inte befria mig från föreställningen att det var med brödkniven som jag hade befruktat henne, att det var för att jag av misstag hade skurit henne som hon hade blivit med barn. Som om hon hade öppnats, slitsats upp och blivit befruktad.
Med barnet började jag drömma, inte de vanliga drömmarna om vad som hänt under dagen, utan en annan sort. Och jag drömde alltid samma dröm, hade bara en enda.
Jag drömde att jag i vår lägenhet plötsligt upptäckte en dörr som jag tidigare aldrig hade sett. Jag öppnade den och kom in i ett alldeles okänt rum. Så när som på en säng som stod i ena hörnet var rummet tomt och kalt. De murade och putsade väggarna var målade runtom hela rummet, övertäckta av fresker med historiska motiv som jag inte kunde placera: scener ur bataljer och strider, porträtt av män och kvinnor, gamla byggnader... Jag tittade fascinerad på dem och jag hade en vag förnimmelse av att känna igen dem, av att ändå veta vad de föreställde, som om jag hade varit med eller sett dem någonstans förut. Medan jag tittade på dem, upptäckte jag att en dörr på en av de målade byggnaderna gömde en riktig dörr. Man hade placerat freskomålningens dörr över den verkliga dörren och på så sätt förvandlat den till en målning, en bild. Eller om det tvärtom var målningen som var verklig. I drömmen var allt möjligt. Jag öppnade dörren och steg in i fresken och hade i samma ögonblick känslan av att försvinna och passera in i en annan värld, falla in i en annan tid. Det var alldeles mörkt därinne och jag kunde inget se, kände bara att jag föll och fortsatte att falla, singla genom luften. Jag försökte ropa men kunde inte, och så vaknade jag upp, stirrade omkring mig i det mörka sovrummet, kände min hustru sova bredvid mig.
Efteråt mindes jag drömmen. Skräcken från det okända rummet levde kvar i mig. Den fanns där ännu på kvällen när jag skulle gå och lägga mig och på morgonen vaknade jag ur samma dröm igen. Rädslan följde mig oavbrutet, förnyades hela tiden; jag kunde inte göra mig kvitt den.
Min hustru strök mig över håret, försökte trösta mig, liksom lyfta upp och bära mig i sin famn. Men jag värjde mig mot henne, ville inte.
Det är sent. Jag reser mig upp från skrivbordet och går genom
mörkret i hotellrummet bort till sängen. Det röda överkastet släpar i
golvet efter mig. Jag lägger mig ovanpå täcket och somnar påklädd och
insvept i överkastet. Kanske drömmer jag om en liten pojke som med ett
lyckligt leende jagar duvor över perrongen på en järnvägsstation. I
handen håller han en liten fällkniv som han fått i födelsedagspresent
av sin farfar. Han skrattar när han ser duvorna lyfta och hans små
fingrar kramar om fällkniven som känns tung och varm i handen. När jag
vaknar kommer jag inte att minnas något av drömmen.
