Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Ur prologen till Canterbury Tales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Att eftergöra hofvets fina sed,
För att bli ansedd som en dam af heder. —
Om hennes hjerta nu ett ord, jag beder!
Medlidsam var hon visst och mild i hog;
Hon föll i gråt, om hon en råtta såg,
Som låg i fällan dödad eller blödde.
Små hundar ock hon hade, som hon födde
Med rostadt kött och mjölk och smuladt bröd,
Och bittert sörjde hon, om en vardt död.
Ja, fick han endast stryk, det vållde smärta,
Ty se, dion var blott samvete och hjerta.
Högst sirligt bar hon slöja utan tjas,
En prydlig näsa, ögon grå som glas,
En liten mun, helt röd och söt som manna,
Dertill hon hade en förträfflig panna,
En spann i bredden, mycket hög och ren,
Ty öfverhufvud var ej växten klen.
Så fint och sirligt uppbar hon sin kappa;
Och af korall, garneradt helt med grönt,
Samt ined ett lås af guld, som lyste skönt,
På hennes arm ett radband hördes klappa;
Der såg man först en krona, så ett A
Och under: »Amor vincit omnia.» — — —
Der var en k ler k också från Oxfords lunder,
Som åt logiken egnat många stunder.
Hans häst en riktigt mager kratta var,
Och fet var just ej heller den, lian bar.
Nykter han var och tom kring ögonlocken,
Och trådnött allt igenom öfverrocken;
Ty än han ej en fyrk kasserat in,
Och verldslig syssla låg ej för hans sinn’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
