Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Ur prologen till Canterbury Tales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Och som en liflig maj så frisk han var.
Kort var hans spens, med ärmar långa, vida,
Satt bra till häst och kunde vackert rida,
Förstod sig på berättelser och dikt,
På färg och skrift och kunde dansa qvickt;
Och så han upptänd var af kärleksqvalen,
Att han ej sof just mer än näktergalen.
Men höflig var han, god och snäll, och skar
Vid bordet alltid maten åt sin far. — — —
Der var en nunna ock, en prior in 11 a.
Hon var så enkel, och så vänlig med:
»Vid sankte Ludvig!» — det var hennes ed.
Fru Englantine, så hette denna qvinna.
Fullväl hon kunde ton till messan finna,
Och vackert genom näsan jemt lion sang.
Hon franska talte med den egna klang,
Som till beröm för Stratfords skola lände,
Ty franska från Paris hon icke kände.
På bordskick höll hon alltid fast med nit:
Hon aldrig släppt ifrån sin läpp en bit,
Ej heller fingrarne i såsen doppat;
Hon tagit biten, utan att det droppat
En enda smula ned på hennes bröst,
Ty höfviskt sed var hennes bästa tröst.
Så noga torkade hon sig om munnen,
Att ej den minsta fettfläck ens blef funnen
Uppå pokalens kanter, när hon drack;
Och vettigt sad’ hon efter maten: tack!
Men utom dess hon var ej alls kavater,
Full af anständighet och fina låter.
Ty ofta sjelf hon plågade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
