Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Lefnadssättet bland de förnäme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det område, där detta glänsande sällskapslif
åstadkom de kanske värsta ingreppen, var familjelifvet. Detta
hade i 1700-talets Frankrike antagit ganska underbara
former. Man och hustru voro genom sällskapslifvets fordringar
inom de högre klasserna så godt som fullständigt skilda från
hvarandra. Hvardera hade sin särskilda våning, och de läto
anmäla sig, då de ville göra hvarandra besök. Han hade sitt
guvernörskap, sitt befäl eller sin hoftjänst som togo hans tid i
anspråk. Hon var lika sysselsatt som han. Ofta hade äfven
hon en tjänst vid hofvet, och i hvarje fall deltog hon i
striden om de platser och löner som där utdelades; det fans
ingen dam vid hofvet, som ej var i tillfälle att gifva bort ett
eller annat regimente, en eller annan tjänst. Så skilde seder
och intressen makarna åt. De sammanträffade ute i stora
världen och visade hvarandra den utsökta höflighet, som
tillhörde tidens sällskapston. De använde till hvarandra
de ceremoniella titlarna, och det ansågs som ett brott mot
goda tonen, om man på deras sätt att vara kunde förstå
att de voro gifta. “Om sederna förlorade därpå,“ säger
en samtida, “så vann sällskapslifvet i stället ofantligt;
frigjort från den besvärliga köld, som närvaron af gift folk
annars utbreder, hade det nu en fullständig frihet; männens
och kvinnornas koketteri gaf det lif och gaf dagligen
uppslag till pikanta äfventyr.“ Kärleken tycktes ej veta af
någon svartsjuka; man älskade och man öfvergaf hvarandra
utan allt bråk. Ty det enda som den tidens goda ton
och moral kräfde var behållandet af den behärskning i ord
och åthäfvor, som då skattades högst af allt. Fyllde man
måttet i det afseendet, kunde man räkna på öfverseende
i allt annat. “Man frågade en äkta man, som ej sett sin
hustru på 10 år, hvad han skulle säga, om hans hustru.
underrättade honom om sitt hafvandeskap. Han funderade
en stund och svarade: ’Jag skulle skrifva till henne: jag
är förtjust, att himlen ändtligen välsignat vårt förbund;
var rädd om er hälsa; jag skall göra er min uppvaktning
i afton’.“ —
Om föräldrarna ej hade tillfälle att lefva tillsammans med
hvarandra, hade de naturligtvis ej häller tillfälle att lefva
tillsammans med sina barn. Dessa anförtroddes åt främmande
vårdare. Så fort den unga flickan hunnit tillräcklig ålder,
sändes hon till klostret. Gossen öfverlämnades åt en
guvernör. Enligt föräldrarnas mening fans det endast ett fattbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
