Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Folkets tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I städerna var tillståndet något bättre än på
landsbygden, men det var dåligt nog; städerna sträfvade oafbrutet
att skaffa sig själfstyrelse eller åtminstone rättigheten att
utse sina egna ämbetsmän. Men denna sträfvan hade blifvit
en ny inkomstkälla för konungen. Sju gånger under loppet
af 80 år — säger en författare — hade konungen återtagit
och ånyo sålt den eftersträfvade rätten. De stora summor
denna handel kostat måste betalas, och i städerna som på
landet förstod man att låta de fattiga betala. Dessutom
var i städerna skråtvånget fullständigt rådande, och en
bonde, som genom bosättning i stad sökte skaffa sig en
förbättrad ställning, kunde knapt sägas ha tagit ett klokt steg.
Det lif dessa af samhället och herrarna utpinade franska
arbetare framlefde var beklagansvärdt. De bodde i ett
slags lerkojor, betäckta af halm och med den tilltrampade
marken som golf. Oftast saknade dessa kulor fönster; men
funnos fönster, fattades då alltid glas i dem. Vinter som
sommar gingo de olyckliga invånarna höljda i trasor, oftast
utan skodon eller strumpor. Ofta nog hade de ej tillfälle
att skaffa sig ordentligt bröd, utan måste lefva af hafre-
och kornbröd. Och äfven af detta fingo de ej äta sig
mätta, utan lefde i en beständig halfhunger. Ej en smula
kött på bordet så långt året var. Också var den franska
arbetsbefolkningen liten till växten, svag och utmärglad.
En utländing skrifver om en kvinna af arbetsklassen, med
hvilken han samspråkat: “till och med på nära håll skulle
man sagt henne vara 60 eller 70 år, så krokig var hon,
och så rynkigt och stelnat var hennes ansikte; hon sade
mig, att hon ej var mer än 28.“
Och under allt detta elände, denna ständiga kamp för
det dagliga brödet hade naturligt nog äfven folkets
själsförmögenheter och känslor torkat och förtvinat. En fransk
bonde i den olyckligaste belägenhet tänkte ej ens på att
beklaga sig; han kunde ej tänka sig annat än att han
måste arbeta, frysa och svälta. Det föreföll honom lika
naturligt, som att det regnar eller faller snö. Han var
endast rädd för allt som var nytt, för hvarje förändring;
allt sådant betraktade han med misstroende. Och
misstroende var i allmänhet grunddraget i hans karaktär, såsom
det alltid blir hos dem, som äro fattiga och betryckta och
vana att behandlas illa af sina medmänniskor. Med
fattigdom följer andligt mörker. Bland den franska befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
