Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF FRÅN BÖKLIN TILL FREDRIKA BREMER. 373
han var människa. Tyd mig sagan! Af alla sanningar är detta
den djupaste: att lifvet icke är utan att finna sig, urbilden i
motbilden, och de tu äro ett — en enda lefvande ande.
Så sant Gud är Gud och ingen blind makt, så sant han
är lifvets källa, har han alltså yttrat sig och har han yttrat sig,
så har han uttalat sig hel i ett själfständigt lif — i det lefvande
ordet. Så vore nu i gudomsväsendet tvenne själfständiga lif
(kyrkan betecknar denna själfständighet med det uttrycksfulla
begreppet »person»), den i evig själfåskådning begripna, i sig själf
slutna tanken och det uttalade ordet. Jag skulle förlikna dem vid
snillets dolda eld, som i en yttre skapelse utvecklar en inre per-
sonlighet, om ej kyrkan funnit ett vida betydningsfullare uttryck:
Fadern den evigt alstrande, sonen, det evigt uppenbara gudom-
liga väsendet, som i skilda lifsfunktioner äro den ene Guden
som evig ande. En gång uppenbar som ande, lefver han i
sin kyrka och församling äfven här ett personligt lif och fort-
plantar sig som sådan från släkte till släkte. Man säger van-
ligen, att Gud är sådan, som människan gör honom; denna
sats borde snarare vändas om; ty människoanden utvecklar
sig med Guds väsende. Som skapande makt (naturlig fader)
fattas han af den naturliga människan (Adam); som personlig
Gud (kärleksrik fader) lefver han i sonen, som ande är han
församlingens ande.
Så sant Gud är Gud, är han alltså en treenig Gud och
uppenbarar sig som sådan både i historien och för mänskliga
vetandet. Allt lif är till sitt väsende treenigt, planetens så väl
som intelligensens; det utvecklar sig ur det reella, genom det
ideella, till konkret (andlig) enhet, en enhet, som icke uppr
häfver utan stadfäster de skilda funktionerna. Detta är trini-
tetslärans spekulativa sida, i möjligaste korthet. Hon är icke
uppkommen med kristendomen (den första kyrkan känner henne
icke i spekulativ mening, d. ä. som dogm), men hon är års-
gammal med filosofien, hon utgör den konstitutiva grundlagen
i förnuftet och måste därför äfven i gudaläran finna sin
tillämpning; eller rättare sagdt: emedan Gud är en treenig
Gud, så måste han uppenbära sig som sådan för mänskliga
vetandet. Dogmens historiska utveckling i kristna kyrkan skall
blifva föremål för nästa bref.
B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
