Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTDRAG UR BÖKLINS ANTECKNINGAR OM FREDRIKA BREMER. 387
Men icke så med Brunos eget samvete: Denna af lidelser
brännande, i sig förmörkade ande behöfde ett annat purgatorio,
och äfven detta försöktes på römanens väg. Förf. sänder honom
en ny Beatrix, dock icke Dantes utan en hvardagslifvets dotter,
Brunos egen barndomsflamma, den mästerligt tecknade Serena,
Barndomsfantasierna upplåga nu i outsläcklig kärlek, han biktar
för henne sitt inre fördärf, varnar henne för sitt demoniska
lynne men drager henne till sig med sin tjusningskraft: den
anförda fabeln om lärkan och tjusormen sannas: hon förlåter
Honom allt — och blir hans maka.
Härmed var romanen afslutad och romanvärlden aftackad.
Men ingen må tänka, att Fredrika Bremer själf trodde på till-
räckligheten af denna romantiska absolution eller ansåg sitt
konstverk därmed vara fulländadt. I Brunos och Serenas för-
ening fann konstnärinnan ingen ro — det paradisiska barnet
borde icke få kastas i moloksugnen utan synliga spår af
detta offer. Länge innan arbetet lades under pressen arbetade
hon med åtskilliga förslag till teckningens fulländning, antingen
genom det romantiska partiets omarbetning eller teckningens
vidare utveckling. Onekligen var det förf. tendens att låta
Bruno af kärlekens makt fullständigt omskapas och komma till
klarhet med sig själf; men då måste han hos Serena erfara
inflytelsen af en andligare kärlek än den mänskliga lidelsen.
Teckningen af en sådan inflytelse, särskildt inom äktenskapet,
blef slutligen för Fredrika en ny uppgift, därtill hon likväl
ännu tyckte sig sakna tillräckliga insikter och erfarenheter.
Detta bekymmer — bekymret öfver Bruno och Serena, — ville
icke släppa benne: däruti visade hon sitt ädlare konstsinne.
Af slutakten i denna teckning bör hon emellertid icke
dömas. Förf. anmärker själf (senare delen s. 54), att hennes
teckning icke är eller åsyftar vara en roman. Hon har gifvit
något vida betydligare — hon har med psykologisk sanning
tecknat förtrollningen af en demonisk och afgudisk kärlek i
dess mest estetiska och romantiska förfining och därmed
skilt ifrån sig den vedermödan. Ingenstädes finna vi förf. seder-
mera så nära inne på romanens farvatten som 1 >Grannarna». Var
förf. i »Nina> kommen lärostolen för nära — utan tvifvel däri-
genom att hon i denna skrift styckevis sökt inpassa kvintessensen
af en redan 1832 författad bekännelseskrift, kallad »Berthas be-
kännelser», som lades å sido »för att ligga till sig> men numera
icke återfinnes — så har hon i sGrannarna» fått ombord en
drygare last af romantisk spiritus, än hon förmådde riktigt och
efter sin bättre öfvertygelse använda, och säger själf om detta
stycke roman, att det har mera af hennes hand än af hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
