Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Skingrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en
af smågranarna, som prickade ut vägen.
»Kom, och låt de ligga», murrade Anna-Lisa.
»De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra’n
fin», skrattade Maglena, »men nu håll jag på te bli trött.»
Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter
som hon låtsade vara.
»Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila»,
sade Ante. »Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre
en bra bit. Jag är rädd för snöskya där, i nordväst öf-
ver storfjälle. – Men det skall väl inte dra så långt om
förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
om, Pelle.»
De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven
gick fram öfver isen. Småstintorna hade somnat, åt-
minstone voro de alldeles tysta. Tysta voro de, som
drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt i luften.
En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut.
»Hu, en kan tro de vargarna är efter oss, så styggt
låt de i vädret», sade Anna-Lisa och drog den tunna
duken bättre om hufvudet.
»Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så
bra på fötterna», frågade Ante med en blick ner på de
visserligen betydligt lunsiga, men nya, rara laddarna.
»De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom
sitt fast ändå.» Anna-Lisa gjorde verkligen några inte
vidare nätta skutt fram åt vägen.
Det var som om hon med det retat en sky af snöflin-
gor, som legat på lur i barnens väg. Ty i ett huj kom
hvass, piskande snö svepande om dem. Den trängde
med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn
och gick som i vågkammar. Hade inte smågranarna
stått och stakat ut den, så hade barnen snart blifvit vil-
lade bort, på den förfärligt vida, nu obanade älfslätten.
Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade
snön. Ante ropade öfver till Maglena att hon fick klifva
ner från medarna nu.
Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till
syskonen, hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.
Så lätt det i en hast blef på kälken!
»Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som
ingenting», sade Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
