Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
strömmande glädjetårar: "Du tror mig! du är ej radd
för mig! Du tror ej att jag är galen! Ja, du skall
väcka den slumrande sköna. Hvad heter du?" Då
Einar nämnt sitt namn, ristade den gamle det i klip
pan, nickade vänligt och gick hort inåt skogen.
Einar satt ensam på berget. Det var honom
till mods, som om han funnit orden till en melodi,
hvilken länge klingat i hans sinne. Han längtade att
se den fördolda skönhet, som blott han skulle befria.
Ofta såg han sedan på sina vandringar den hem
lighetsfulle gamle och drömde om den sköna i ber
get. Han hjelpte sin far i qvarnen; men när denne
ville att ban skulle bli mjölnare, skakade han sitt
hufvud och sade: "Nej, far, jag måste ut i verlden
och vandra." För att få det, lärde lian ett handtverk,
tog sin rensel på ryggen och gick.
År förgingo. Einar hade sett nya länder, härlig
natur, härliga konstalster; men ännu hade han ej fun
nit den slumrande sköna. Han hade kommit anda
till Rom och fröjdades der öfver de sköna marmor
bilderna och njöt af det varma solskenet. Men nar han
låg så, nära en ståtlig ruin af något tempel, vid fo
ten af ett doftande orangeträd, under det aftonrodnaden glödde på den sydliga himlen, tänkte han
på Trollhättans brus och den slumrande sköna i hemlandets berg.
Han längtade dit. Här i Rom e
han af en konstnär vidtalad att stå modell för en bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
