Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgs handel och sjöfart sedan 1860. Av IVAN LIND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över Göteborg vuxit oerhört i omfång. Detta gäller f. ö. naturligtvis icke
blott förbindelserna med utlandet utan även mellan landets olika delar.
Sålunda har för lanthushållningen vid dess utveckling till större intensitet
behövts tillförsel av gödselämnen och fodermedel. Under förra delen av
tidsskedet, fram till slutet av 1800-talet, var en viss utförsel av spannmål
möjlig, men därefter blev införseln härav vida övervägande, medan i stället
exporten av ladugårdsalster blev betydlig, vilket stod i samband med
överflyttandet av tyngdpunkten till ladugårdsskötseln på grund av
konkurrensen från de stora sädesodlande länderna. Den moderna snabba samfärdseln
var naturligtvis av stor vikt vid denna omläggning. De snabba
förbindelserna voro också av vikt för handeln med fiskeprodukter. Den rika
tillgången på sill efter 1877 öppnade möjligheter för en tidvis ansenlig
fiskexport; f. ö. är fiskenäringens avkastning nu mindre nyckfull än förut tack
vare de förbättrade fångstmetoderna. Alltjämt är dock regelbunden införsel
av fisk nödvändig.
Av ändå större vikt än tidigare blev skogshanteringen för Göteborgs handel.
Visserligen hade skogstrakterna närmast staden och vattenvägarna blivit
illa åtgångna, men avsättningsmöjligheterna i länderna på andra sidan
Nordsjön och även transoceanska länder växte i så ansenlig grad av olika
anledningar, att exporten öppnade avlägsna skogstrakter och kom att anta förut
okända mått. Härtill bidrog, förutom de utvidgade och förbättrade
transportlederna, i främsta rummet utvecklingen av den moderna
trävaruindustrien genom anläggning av stora sågverk dels i Göteborg, dels i synnerhet
vid Vänerskusten (Uddeholmsverket Skoghall vid Karlstad redan 1855)
och vattendrag, som stå i förbindelse med Vänern. Och så öppnades nya
utvägar för tillvaratagande av skogsprodukterna framför allt genom
trä-masse- och pappersindustrien. Därmed fick hergs- och järnhanteringen så
småningom träda i andra rummet bland de produktionsgrenar, som arbeta
för export. Visserligen var det långt ifrån så, att Värmlands järnbruksrörelse
gick tillbaka. Den omdanades efter tidens fordringar, samlades till ett färre
antal större anläggningar, delvis nya (t. ex. Hagfors 1874) och
moderniserades genom införandet av bessemer- och martinprocesserna vid tiden
omkring 1870. Men den värmländska malmen räckte ej längre till för
utvidgningen; med tiden tillfördes malm även från de lappländska gruvorna.
Järnproduktionens utveckling i de stora industriländerna gjorde det omöjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
