Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jedvar Jorsalafar eller Den förste korsriddaren från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras anförare, en stor massa med fotfolk för att bryta
midt igenom vår slagordning. Det var mig ganska
kärkommet att en gång få kämpa, efter fädernas sed,
man mot man. Men vårt folk hade blifvit ovant
vid detta stridssätt, och sedan vi hårdt drabbat
tillsammans, vände sig manfallet till vår sida, så att vi
ledo stor afbräck. Isynnerhet föllo många för den
store emirens krokiga svärd, så att hvar han framgick
drogo sig de våra tillbaka. Jag längtade att få
möta honom, efter han var den ende, som tycktes
ordentligt och ärligt kunna skifta hugg med en man.
“Slutligen kom han nära mitt rum uti striden,
och genast skyndade jag mot honom. Han stannade
ett ögonblick vid min åsyn. Han hade förmodligen
aldrig sett en svensk kämpe med luden brynja. Äfven
på mig gjorde hans ansigte ett besynnerligt intryck.
De svarta ögonen blixtrade hemskt ur det skarpa
ansigtet, mot hvars mörkbruna hy det snöhvita skägget
gjorde sällsamt afbrott. Det var liksom något förstenande
legat i hans uppsyn, så att våra krigare nästan
blefvo förlamade då han anföll dem. Men jag besinnade
mig genast, lyfte upp min sköld för ansigtet, så
att jag under den endast såg min fiendes fötter,
och rusade så mot honom. Hans klinga fastnade vid
hugget i den hårda skölden, och i detsamma gömde
jag mitt svärd i hans bröst. Han föll genast, och i
samma stund uppgåfvo hedningarne ett förfärligt
jämmerskri, som sträckte sig allt längre bort utöfver
slätten och ljöd allt hemskare, tills slutligen hela hären
strömmade bort i den vildaste flykt.
“Den gamle riddar Florens lät en del af vårt folk
förfölja de flyende och befalde mig träda fram.
“Unge hjelte!“ tilltalade han mig. “Är din far
af ädel börd, en redlig och aktad man och känner
du dina förfäder?“
“Min slägt är den äldsta och ädlaste i
Nordlanden,“ svarade jag, och min fader, gamle Thord,
kar varit en redlig kämpe och vunnit många strider,
både till sjös och lands, såväl under Svea konungars
banér som för sin egen räkning.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
