Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att du skulle döda mig tusen gåuger med hvarje blick
ur ditt sörjande öga? Jag skulle dö tusen gånger i
hvaije matt leende på din bleka kind.“
Den knäböjde ynglingen märkte väl på deu allt
vekare stämman, på de allt ömmare bönerna och
förebråelserna, att Helena icke länge skulle uthärda
med striden för sin värdighet. En underbar, mörk
lust att icke gifva efter, grep hans sinne. Det var
en af de svarta demonerna, som med qvalmig vinge
sväfvade öfver hans själ. “Nej, Helena!“ sade han.
“Jfig förmår icke resa. Jag vet att jag skall dö af
smärta, men låt mig dö här!“
Helena ryckte häftigt sin hand lös ifrån hans
och sprang ett par steg tillbaka. Hon knäppte
tillsammans sina händer i en så bönfallande ställning, att
han slog ned sitt öga och icke mer vågade se på henne.
“Gabriel! jag ber dig, jag besvär dig! Lyd mig, —
eller döda mig åtminstone icke så långsamt! Bädda
oss begge! Vi skulle båda förgås, om du icke reser.
Jag ber dig på mina knän, res bort!“
Hon ville falla på knä, men han flög upp som
blixten, fattade henne om lifvet och tryckte henne
till sitt hjerta. “Bed mig icke!“ ropade han;
“knä-böj icke för mig. Om min förtviflan ånyo vaknar, så
skullo det endast förbittra mig ännu mer.“
Helena slet sig lös ifrån honom och vred
för-tviflad sina händer.
“O Gud!“ utropade hon; “vill ingen förbarma
sig öfver mig och gifva mig döden!•*
Men hastigt fattades ynglingen liksom af en bättre
känsla. En ädlare ande genomträngde honom. Han
betraktade hennes förtviflan med en blick af den djupaste
rörelse, och nalkades henne med ödmjuk och bedjande
åtbörd. “Förlåt mig, Helena!44 suckade han; “ni är
ädlare än jag! Ni är starkare än mitt hjerta! O min
mor! Ja, jag lyder er! Farväl!“
Då glänste ur hennes ansigte en förklarad
smärtas uttryck, en smärtas, som tillika innehåller en
sällsam glädje. Hon såg ut som försakelsens sällhet^ “Jag
tackar dig, Gabriel!“ sade hon, och räckte honom fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
