Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 8. De älskandes möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du vill, Elsa, så låt oss nu, medan jag är här, afgöra
våra förening. Vill du blifva min för evigt? Jag ber
dig, Elsa, säg, vill du det?"
Flickan lutade sitt hufvud mot hans bröst och
hviskade knappt hörbart ett “ja!" som klingade blott
som en halfqväfd suck, men i dess ton låg en hel
verld af kärlek och sällhet.
Hänryckt kysste han åter den mun, som
förkunnade honom hans lifs skönaste lott.
Då öppnades hastigt dörren. Den gamla
mormor Barbros lilla gestalt insväfvade liksom ett hemskt
spöke. Hennes ögon stirrade på de båda älskande,
och hon uppgaf ett skri, hvarvid de förskräckta ryckte
sig ur hvarandras armar.
Gumman upplyfte då den magra handen emot
höjden, hotade med ett finger och skakade häftigt på
det åldriga hufvudet. "Erik, Erik!" sade hon med
hemsk röst. “Erik, du vet icke hvad du gör! Gå,
och kom hit i eftermiddag!"
"Min goda mormor!“ afbröt han henne beslutsamt.
"Ni vet, att jag alltsedan min barndom älskat Elsa.
Jag har i dag för henne yppat min önskan att få
dela ljuft och ledt med henne hela lifvet igenom.
Jag vill hoppas att mormor, lika litet som min far.
har något emot denna förbindelse."
Den gamla hörde dessa ord med den djupaste
bestörtning. Det tycktes som om de helt och hållet
tillintetgjorde henne. Hon satte händerna för
ansig-tet, hon vred sig åt alla fiåll, liksom plågad af ett
djupt inre lidande, och slutligen började hon att gråta.
Det låg något så hemskt och skakande i den gamla
qvinnans vilda gråt, liksom skulle hon varit en
forntidens olycksbådande Pythia.
Erik kände sitt hjerta beklämd t af en oförklarlig
ångest och kastade ögonen på Elsa. Hon stod
alldeles förstenad af förskräckelse. Då störtade Erik
till henne, drog henne i sina armar och ropade högt,
under det han med vild ömhet smekte henne: “Min
flicka! Min är du, så sant jag är en ärlig man!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
