- Project Runeberg -  Samlade svenska historiska noveller / Del 3 /
227

(1875-1879) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin With: Carl Gustaf Hellqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8VERIGB8 SKYDDSENGEL VAKAB ÄN.

227

en gång ett rörande afsked af bröder och systrar, och
uppstego derefter i vagnen.

Birkefogden hade stigit till häst och gaf kusken
befallning hvart han skulle köra. Han red efter
vagnen, och tog likaledes höfligt afsked af pastorn och
han8 församling. Amtmannen begaf sig till prinsens
af Ponte-Corvo högqvarter i Colding.

Solen nedgick och djupa skuggor be täckte vägen,
som, emellan täta häckar, ledde inåt landet. Tysta
och fulla af orolig väntan sutto de båda fångarne,
som fördes bort i natten.

4.

Länge sutto både Adolf och Maria tysta bredvid
hvarandra, till dess ändtligen den senare gaf luft åt
sin ängslan genom en ström af tårar.

“Gråt icke, min syster!“ yttrade då Adolf. “Tårar
kunna här icke hjelpa oss. Låtom oss hellre samla
alla våra själskrafter, för att modigt möta allt det som
förestår. Låtom oss komma ihåg, att äfven midtibland
våra argaste fiender räcker oss Hans öga och hand,
som bevarade Daniel ibland lejonen i hans kula.“
“Tro icke, min broder," svarade hon, “att det
är af misströstan eller klenmodighet som jag gråter.
Jag vet väl, att icke ett hår skall röras på vårt hufvud
utan Hans vilja, som är vår fader. Men det kan icke
yara mera syndigt för mig att i afskedsstunden från
mina vänner gjuta några tårar, än det var för Ruth*
Moabitiskan, som lemnade sitt hem. Har icke Gud
gifvit oss förmågan att gråta, för att lätta vårt hjerta,
allenast vi icke knorra emot hans vilja.“

“Visserligen, min syster!“ återtog han, “min
mening var heller ingalunda att göra några förebråelser,
utan att upplyfta våra tankar till sitt rätta föremål."

“Välan,“ inföll hon, “jag är en oerfaren qvinna,
och jag vill dock med Guds hjelp bestå i de faror

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ghmsshn/3/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free