Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
donna! Yi älskade hvarandra. Yi begåfvo oss en
dag öfver floden till en from pater vid San Onorios
kapell i Pennaflor, der vi hoppades att han skulle
läsa välsignelsen öfver oss. Men den grymme patern
hade hört, att min Bodrigo kunde läsa många böcker
och skrifva lärda bokstäfver, och fordrade derför att
han skulle undergå forhör hos det heliga Hermandad
och bevisa att han icke var en kättare. Ack, då
skulle ni sett Bodrigo, donna! Han bleknade af vrede
och bet ihop tänderna, men han teg. Jag tog honom
under armen och ryckte honom bort med mig ur
kapellet. Då vi kommo ut i parken utanför kapellet,
kastade sig Bodrigo på marken och gret af raseri.
Ni skulle se den man ni älskar, donna, rasa af
för-tviflan! Dock — ni, heliga, ädla donna, ni har aldrig
älskat! Ni kan icke tänka er hvad en stackars qvinna,
som icke förmått att offra sitt hjerta åt himmelen,
kan älska och lida. Ni kan säkert icke ana, hvad
hennes hjerta känner, men vet, jag bedyrar det vid
alla helgons heliga blod och marter, att den, som
älskar såsom jag, utan tvekan kastar bort sin himmel
för jorden. Nå, jag har fått plikta dyrt derför också.
Mitt lif är min skärseld numera. Hvem, hvem skall
lösa mig?
"Det blef natt, donna, och Bodrigo svor att aldrig
mera återvända till min fars hydda, då han der skulle
känna sig så olycklig. Han ville dö, sade han.
Men skulle jag kunna låta min älskade förgås? Han
ville hämnas. Skulle jag icke dela min älskades
hämnd? Donna, ädla donna! Eördöm oss icke. Jag
lade Bodrigos hand på mitt hjerta och svor att dö
med honom, om vi icke kunde hämnas. Jag såg den
grymme patern komma ur kapellet, och jag lockade
honom till parken. Ack, jag såg intet mera, då jag
hörde Bodrigo störta fram bakom en stor kastanje.
Jag hörde patern. rossla tungt och falla. Bodrigo
fattade mig i sina armar och bar mig ned till sin
båt. Han kysste mig så varmt, o min donna, fast
hans läppar voro kalla. Och han lade mig så sakta
’ed i båten, som en öm moder lägger ned sitt barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
